Efterlängtade Popgenifavoriter

 
Ganska precis en månad kvar tills amerikanska Popgeni favoriterna Shurman släpper sitt nya album
"East Side Of Love" (Blue Rose Records) i Europa.
Videon till titelspåret är ett solklart bevis på att Austin-kvartetten Aaron Beavers, Mike Therieau.
Harley Husbands och Clint Short fortfarande håller högsta stil och klass.

IF Popgeni hoppas naturligtvis att bandet snarast möjligt korsar Atlanten så att vi ännu
en gång får chansen att boka upp detta kanongäng för ett tredje gig i Östersund.
Senast det begav sig var på Jazzköket 21:a november 2013 och det känns alldeles för länge sedan.
/Björn 
 
 

Tidlös Outlaw country

 
33-årige South Dakotav sonen Sam Outlaw, sedan många år boende i Los Angeles, kommer till
Sverige under början av april för spelningar i Göteborg, Storebro, Kristianstad och Stockholm. 
Som stark CV har han med sig albumet "Angeleno" (Six Shooter/Border) som släpptes i 
hemlandet ifjol och inneburit ordenliga ringar på vattnet. 
Sedan en dryg vecka finns plattan tillgänglig även i vårt land.

Det sägs att Sam står för ett countryuttryck som har sitt ursprung i Kalifornien på sent 60-tal.
Själv tycker jag att han är tidlös rätt med en stil som borde passa alla från de gamla inbitna
nostalgikerna till den yngre generationen som nyligen upptäckt att musiker med cowboyhatt också
kan göra musik som inte går i fyrkantig passgång.
/Björn
 

Dubbel att ha kolla upp

 
 
2012 släppte kanadensaren Aidan Knight sitt senaste kritikerhyllade album "Small Reveal". Nu finns
uppföljaren "Each Other" (Full Time Hobby/Border) ute och engelska musikbiblar som Mojo och
Uncut hyllar.
Musikaliskt jämförs han med namn som Damien Jurado och 90-tals bandet Built To Spill, och det är
knappast fel när man möter titelspåret.
 
 
Skottarna De Rosa släpper tredje album ""Weem" (Rock Action/Border) med ett knippe melankoliskt
och smådystert genomsyrade låtar.
Men även om moll styr så är det 11 vackra saker som har lätt att fånga lyssnaren i sitt grannt vävda
musikaliska spindelnät.
Absolut något för den som är suckers formationer typ Belle & Sebastian, Arab Strap och Mogwai.
/Björn
 
 


 

Balsam för plågade själar

 
Kate Campbell har under sin 20+ år skapat sig ett aktat namn på folk, country och americanascenen.
Emmylou Harris, Rodney Crowell, Nanci Griffith, Guy Clark, Maura O’Connell, John Prine, Mac McAnally,
Buddy Miller och Spooner Oldham är bara några namn som gästat på hennes album.
Under sin karriär har hon hårdnackat vägrat att följa trender och istället fokuserat på sin eget personliga
uttryck och form
 
"The K.O.A. Tapes (Vol.1)" (Large River Music/Hemifrån/Border)" sätter hon tydligt fingret på sitt
grundtänk när det handlar om att forma sin musik.
De 15 låtarna är inspelade i Campbell's vardagsrum och på andra platser runt om i USA på hennes iPhone 5
och två mikrofoner.
Det är hudnära, avskalat och för det mesta akustiskt och som lyssnare får känslan att man hela tiden sitter 
med Kate inom armlängds räckhåll.
Det är tänkt att det ska komma flera volymer i "The K.O.A. Tapes" serien där hon synar och skalar rötterna
och skapar musikalisk balsam för plågade själar i en stressad nutid.
/Björn
 
 
 

 
 
 

Feelgood Aoife

Amerikanska singer/songwritern Aoife O'Donovan släpper i morgon sitt andra soloalbum
"In The Magic Hour" (Yep Roc/Border).
Ett album som tar avstamp från hennes varierade bakgrund inom country, bluegrass, americana,
folk och pop, inte minst i grupperna Crooked Still och Sometymes Why.   
"I.T.M.H." är precis som solodebuten "Fossils" från 2013 produerad av hennes personliga favorit
Tucker Martine som jobbad med band och artister som Decemberists, My Morning Jacket och
Bill Frisell.
På nytt visar hon att hon är en äkta feelgood artist.
/Björn
 

Tvivlarna hade fel

 
Jag har lyssnat igenom alla 11 låtar på T.T.M.'s andra, och oftast så viktiga andra album, ett antal
gånger nu de senaste dagarna och kan inte säga annat än att tvivlarna har fel.
Gruppen har tagit ytterligare ett steg i utvecklingen och lyckats med konststycket att följa upp den
grymma självbetitlade debuten med ännu ett strålande album.
10 låtar som fokuserar hårt på deras färgstarka mix av tidlös rock'n'roll, modern bluesrock och
varm soul.
Get it!
/Björn
 
 

Kärleksförklaring till Norrland

 
Stockholmsbaserade kvartetten Fluru släpper EP'n "The Tallest Tree" den 29 januari.
Gruppen bildades i Stockholm tidigt 2014 av kompisgänget Malin Edblad, sång, Claes Hässlemark,
gitarr, sång, Nicklas Poress, gitarr, sång, och Robin Mossberg, elbas.
 
De senaste 18 månaderna har man sakta men säkert spelat sig in i folks medvetande med grandios
stämsång, en musikalisk grund i americana och en helhet som absolut gör att de tål en jämförelse
med likasinnade internationella artister som Brandi Carlile, Fleet Foxes och legendarerna Crosby, Stills
Nash & Young.

Malin har sina rötter i Jämtland och EP'n, och inte minst "Lay Your Body Down", handlar om kärleken
och längtan till Norrland.
"Att det finns något som lockar och drar en tillbaka, även om man flyttat därifrån och inte rent praktiskt
kan bo där. Man måste ändå få kapitulera för magkänslan och kärleken till sin hembygd", som det står
i pressreleasen.
 
Under mars och april gör bandet en Sverigeturné med 12 gig varav två i Jämtland, Östersund, Jazzköket
9/4 och Hammarstrand, Hotell Hammarstrand 10/4.
Så det är väl bara att göra en markering i konsertkalendern.
För den som inte visste det så betyder bandnamnet "rufsig i håret" på äkta jämtska.
/Björn

En måstebox

 
 
Sid Griffin startade amerikanska bandet The Long Ryders 1983 och formade
gruppen till ett oemotståndligt eko av The Byrds och Gram Parsons.
Men kvartetten 
var lika lysande när de levererade countryrock, new wave färgad
punkpop eller powerpop med en urstark profil och patos.
Ett sorgligt underskattat band på våra breddgrader som nu måste få
upprättelse när de lossar måsteboxen "Final Wild Songs" (Cherry Red/Border). 
 
Sid Griffin har på egen hand plockat ihop denna box med 76 låtar, från
albumen, sessions, alternativa tagningar, demos och outgivet som ryms
på fyra CD-skivor tillsammans med en storstilad booklet.
Helt enkelt oumbärlig!
/Björn 
 
 
 

En raket på blueshimlen

 
Finska fyndet Ina Forsman är aktuell med det sprillans nya självbetitlade debutalbumet Ina Forsman (RufRecords/Border).
19-åringen är en raket på den finska blueshimlen och med en röst som klingar likt en mix av
namn som Nina Simone, Duffy, Amy Winehouse så räcker hon hur långt som helst.
Efter en knockout version av Etta James "All I Could Do Is Cry" i finalen av finska Idol 17 år gammal 
så blev det uppenbart att en ny bluesstjärna var född.
 
Efter att finska blueslegenden Helge Tallqvist bestämde sig för att lära henne allt man behöver veta om
stilartens själ så var vägen utstakad.
När det blev dags att spela in debutplattan så drog hon till Austin, Texas, och formade 11 låtar
med ett gäng meriterade och ärrade musiker.
 
"Jag var så oerhört lycklig hela tiden under veckan i Austin och det kommer  att vara ett av mina
finaste minnen under en långt tid framöver" säger Ina. 
Forsman är också tillsammans med Tasha Taylor och Layla Zoe en av tre i trion Blues Sisters som 
med Blues Caravan 2016 gör 20 livespelningar i Tyskland under februari.
/Björn
 

Inte alls tio år för sent


 
Egentligen var det tänkt att Buford Pope´s (aka Mikael Liljeborg) andra fullängdare skulle ha sett
dagens ljus redan 2006.
Allt var klart för release för den Gotlands bördige singer/songwritern country och americana smidaren.
Men annat i det vanliga livet och kom ivägen krävde uppmärksamhet och att han dessutom redan
jobbade med album nummer tre gjorde att The Poem & The Rose (Unchained Records/Hemifrån)
hamnade i den så kallade malpåsen.
 
Att den nu släpps tio år senare har inte den minsta betydelse då B.P. låtskrivande är helt 
oberoende av tidens tand.
Med en elegant produktion och tidlöst snyggt låtsnickrande som i grund och botten är influerat från
hans knockout möte med Bob Dylan som 15-åring.
Med tiden lärde han känna andra Dylan fantaster som Johnny Cash, Neil Young, Tom Petty  och Jackson
Browne och utifrån dessa ikoner format en egen stark profil.
Definitivt för bra för att inte upptäckas av många fler anhängare av genren.
/Björn

Inte bara ett vackert namn

 
Han har inte bara ett vackert namn.
Vackert är också ett av de viktigaste ledorden när man ska analysera den snart 26-årige amerikanens
musik som är en elegant melankolisk mix av folk, americana och country.
Efter hyllade debuten "Pauper Fields" 2010 och den för många fans klart svagare uppföljaren
"Cast The Same Old Shadow" två år senare så är det dags för revansch och comeback
efter en period med hårt leverne och tvivel på sig själv som artist och människa.
 
Återkomsten med"Cautionary Tales"  (Single Lock Records/Border) som släpps fredag 15/1 är
kraftfull trots en grann och varsamt formad ljudbild.
LeBlancs ljusa sökande och fantastiska röst ligger helt rätt i en ljudbild med varsamma stöttande
gitarrer, bas, keyboards, trummor som stundtals är insvepta i varma stråkarrangemang.
Titelspåret, "Roll The Dice", "Look How Far We´ve Come", "Man Like Me" och "Lightning And Thunder"
gör mig knäsvag på direkten samtidigt som det inte finns ett svagt spår bland de tio.
 
Så det behövs inga upprepade påminnelser om att Dylan LeBlanc är åter med ett magiskt album.
Skulle faktiskt vilja påstå att det är helt nödvändigt för alla med en stor del av sitt hjärta hos allt ifrån
Townes Van Zandt till Ryan Adams.
/Björn 

Bortglömt 2015 - 2

 
Jag såg honom inte på någon av de många årsbästalistorna som jag lusläste under fjolåret.
Men det är aldrig för sent att upptäcka då tidlöst bra musik aldrig klingar unket oavsett vilket årtal
som 
står i kalendern.
Kanske beror det på att den musicerande advokaten  Scott Krokoff senaste platta "Realizations
& Declarations Vol. 2" (Scott Krokoff/Hemifrån)
 bara 
innehåller sju låtar?
För kvalitetsmässigt är det singer/songwriting och popmusik extraordinär med harmonierna
stabilt förankradei det melodiska 60 och 70-talet.
Det här är fortsättningen på "Realizations & Declarations Vol. 1" från 2012  och Krokoff's fint mejslade
melodiösa känsla har inte tappat ett uns i kraft sedan dess.
Bländande låtar som"The Right Place", "Scared Little Boy", "I Got Nothing", "Pissed Of In Paris" och
"Sparrows" gör utan tvekan jämförelsen med 
namn som James Taylor, Paul Simon, Paul Westerberg
och 2015 års hyllade nykomling Father John Misty motiverad
.
Scott borde omedelbart få chansen och lämna sitt advokatkneg och fokusera till 100% på sin musik.
/Björn
 
 

Aldrig för sent att lära känna Lucinda

Lucinda Williams vilar inte på lagrarna numera. 
Bara dryga 17 månader efter "Down Where The Spirit Meets The Bone" är det dags för album
nummer 12 i en svårslagen diskografi. 
12 av de 14 låtarna på "The Ghost of Highway 20" (Highway 20/Border) är inspirerade av
olika episoder och erfarenheter genom Lucindas liv som alla är knutna till städer eller platser
längs Highway 20, också kallad Interstate 20. 
 
Albumet är producerat av Lucinda, Greg Leisz och Tom Overby och bandet som backar
henne på plattan består av Leisz, Butch Norton, David Sutton, Val McCallum och Bill Frisell.
Jag har redan fått göra den ljudmässiga resan genom albumet och konstaterade tämligen
omedelbart 
att den snart 63-åriga, fyller 26/1, altcountry, folkrock, americana, rock och blues
singer/songwritern fortfarande är i absolut musikaliskt toppform när det gäller skapandet
och levererandet.
Och visst är det utan tvekan som Emmylou Harris en gång sagt om Lucinda:
"She is an example of the best of what country at least says it is, but, for some reason, she's
completely out of the loop and I feel strongly that that's country music's loss."
Med andra ord är det aldrig för sent att upptäcka och börja botanisera i hennes helt magnifika
diskografi.
 
I väntan på att få äga "vägspöket" fysiskt, släpps den 22 januari, så kan ni  här njuta av 31 minuter
live i studio med Lucinda och ett magiskt följsamt band inspelat 11 februari 2015 hos alltid lika
varma och vakna radiostationen KEXP i Seattle.
/Björn
 

En dubbel Horton

 
En varm dubbel med americana och laidback swamprock passar väl utmärkt i tidiga och skruvade
januari som inte är som den ska.
Dan Martin på akustisk gitarr, munspel och sång gör americana i sin ursprungsform på fullängdaren
"Hoka Hey" (Horton/Border) där bandkompisarna kryddar med mandolin, fiol, bas och mer gitarr.
I berättartraditionen där namn som Townes Van Zandt och Steve Earle är tongivande rättesnören.
 
 
Martin's bolagskompis Paul Benjaman och hans tremannaband softrockar coolt på albumet
Paul Benjaman Band"Sneaker" (Horton/Border)
Och visst går tankarna osökt till både JJ Cale och Eric Clapton när kvartetten klassigt och tidlöst 
tilldragande gungar sig igenom ett dussin Benjaman original.
Två riktiga feelgood album!
/Björn 

Spanskt retrorätt

Det har gått raskt för Madrid kvartetten Hinds, Ana Perrote, Carlotta Cosials, Ade Martin och
Amber Grimbergen, sedan de slog igenom på DIY-scenen förra sommaren.
I det efterföljande vågskvalpet har de hyllats i indiekretsar och lyfts fram som ett av 2016 års mest
spännande nykomlingar i musikmedia som NME, Pitchfork, Q och Rolling Stone och på radiovågorna
i BBC Radio och BBC 6Music.

Och visst är det en klart charmig mix av soldränkt indiepop med skarpa pophakar från 60-talets
Nuggets era och call-and-response sång mellan Perrote och Cosials som formar debutalbumet 
"Leave Me Alone" (Lucky Number/Border) som släpps kommande fredag.

Samtidigt är det långt ifrån något nytt och garanterat gjort ett antal gånger genom tidigare
årtionden.
Men som bekant så slår oförstörd utstrålning alltid genomtänkt image och visst behöver vi ett eko
av tidiga The Go-Gos även under 2016.
/Björn


Upptäck Jillian

 
Det känns som singer-songwriter Jillian Speer med rötterna i Seattle har något stort på gång.
EP'n "Daggers & Suede" (Speerit Records/Hemifrån) som släpptes i november ifjol visar prov
på en artist med en imponerande bred musikalisk palett och en alldeles speciell röst.
 
En tolkning av Tracey Chapmans "Fast Car" blandas med fem egna låtar där Speer med klass
visar att hon redo för en comeback efter att hon för ett decenium sedan inte kunde acceptera
villkoren 
hos ett flertal skivbolag som ville signa henne, och istället valde att fortsätta på indie spåret.  
 
På fullängdaren som ska komma tidigt under 2016 så har hon precis som på "D&S" hjälp av
bland andra trummisen Chris Dave (Adele, Angus & Julia Stone, D’Angelo) och Tim Stewart 
(Lady Gaga, Jesse J) på elektrisk gitarr, medan hon själv leder med sin meditativa akustiska gitarr och
omfångsrika sångröst.
– Jag är hur nöjd som helst med de nya låtarna och jag kan knappt vänta tills hela världen ska få
möjlighet att höra dem, säger Jillian Speer.
/Björn
 



Bortglömt 2015 - 1

 
Jag såg den inte på någon av de många årsbästalistorna som jag lusläste under fjolåret.
Men det är aldrig för sent att upptäcka då tidlöst bra musik aldrig klingar unket oavsett vilket årtal som
står i kalendern.
Kristina Stykos är independent musikern, låtskrivaren, producenten, inspelningsteknikern och  radio podcast värdinnan som lever sitt liv i Vermont, USA.
2005 startade hon egna skivbolaget Thunder Ridge Records för att få full koll på sin egen musik och till
dags datum har hon producerat över 20 album i eget namn och för andra som lärt sig att uppskatta hennes
speciella mix av kreativ förmåga och tekniskt kunnande.
Stykos studio, Pepperbox Studio, drivs av en sol och vind generator så musiken är garanterat ekologisk.

För albumet "Wyoming Territory" utnämndes hon till “Best Songwriter Of 2013” av lokaltidningen
Barre-Montpelier Times Argus.
Uppföljaren "Horse Thief" (Thunder Ridge Records/Hemifrån) släpptes under fjolåret och förstärkte
bara den utmärkelsen.
Influenserna är många.
Men att under 70-talet fått uppleva artister som Joni Mitchell, The Byrds, Stevie Wonder, 
Taj Mahal, Crosby, Stills, Nash and Young, Bonnie Raitt, The Incredible String Band, Aretha Franklin och
James Taylor live säger hon själv har satt starka avtryck i hennes musikaliska profil.
Det hörs klart och tydlig med elegant balanserad personlighet på "H.T"
/Björn
 

RSS 2.0