Popgeni

Kate Rusby har varit aktiv i 20 år, släppt mängder med plattor och vunnit massor med priser hemma i England.

Men ändå är hon garanterat en doldis hos oss.

På dubbel-CD'n "20", som släpps den 9:e september, har hon kopplat nytt grepp på sina favoritlåtar och spelat in dom igen i duettform med bland andra Richard Thompson, Eddi Reader, Paul Weller, Mary Chapin Carpenter, Aofie Donovan, Declan O'Rourke för att nu nämna några som kryddar extra på de redan från grunden läckra materialet.

Duetten med Paul Weller i "Sun Grazers'" som Rusby skrivit själv är helt ny.

Brittisk folk med en naturlig koppling till både country och bluegrass.

/Björn

I titelspåret finns textraderna "i want to lay it down like Mary does, make them cry like Alison can and break their hearts with one refrain, just like Gillian".

Det är naturligtvis referenser till stilikoner och förebilder som Chapin Carpenter, Krauss och Welch som den 28-åriga Sofia Henricsson från Umeå hänvisar till.

Hon har väl fortfarande ett och annat att lära, men debutalbumet är helt utmärkt i sin singer/songwriter, altcountry och americana skrud.

Sofia har själv skrivit samtliga 11 låtarna och materialet växer sig så starkt att jag är övertygad om att Mary, Alison och Gillian definitivt inte skulle ha något emot att göra en Slow Fox-cover.

Adderar man faktumet att hon är en strålande sångerska som backas upp av ett högklassikt gäng musiker och att albumet är inspelat, mixat och mastrad av Pelle Henricsson i Tonteknik i Umeå så faller alla pusslbitar på plats.

Osvenskt och miltals från den svenska dansbandscountry är en kvalitetssäkring i sammanhanget. Och valet för Svensson som säger sig älska country borde vara hur enkelt som helst.

Liknande artister: Mary Chapin Carpenter, Alison Krauss, Gillian Welch, Eilen Jewell, Justin Townes Earle.

 

 

Apropå popsnillen födda i juni 1942...

Paul McCartneys nya heter "New". Fatta, hur många dåliga vitsar det kommer nu från engelskspråkiga tidningar och bloggar...

Album släpps i oktober. Redan nu gnuggar Björn händerna av förtjusning. Och första singeln som också heter "New". Men musikmässigt är låten "New" en tillbakagång till Beatles, Faktum är att jag inte riktigt kan bestämma mig om låten är en liten pastisch på Beatles från en originalmedlem som skapade hela monstret. Låten och melodin i sig, tycker man nästan att man hört förut. Men det låter ändå väldigt autentiskt. Det var ju McCartney och hans kompisar som uppfann det här soundet. Tungt orkestrerad barockpop med glimten i ögat. Han är duktigt, den där grabben.

/Stefan

 

Eller nja... Den här låten lär kanske inte fall svenska reklamradion i smaken.

Det är för modernt.

Det handlar om tre systrar, Este, Danielle och Alana Haim från Los Angeles, som gör musik som skulle vara klippt och skuren för de amerikanska AOR-listorna, om året var 1981. Det låter lite som om Lindsey Buckinghams hitgalnaste period i slutet av 1970-talet blandat med Katy Perry-pop. Haim ger låtarna en touch av 2013, och vips har vi sprudlande 80-talsgitarrer mitt moderna trumbeats och en refräng som inte går att sluta nynna på.

HAIM heter bandet. Låten heter "The Wire" och är lika lättsamt söt som en påse Gott och Blandat.

 

/Stefan

 

Sommarens sista svala minuter fortsätter ut i natten, medan hösten börjar smyga sig in våra liv. Löv som gulnar allt fortare och där tidigar mornars dagg byts ut mot allt mer frost.

Och jag gillar det.

Det finns något melankoliskt och vackert med omslagningen mellan varmt och kallt.

Inte bara i naturen utan i allting. Musik, till exempel.

Jag har alltid varit en sucker för surfpop, ändlösa somrar och vuxna människor som sjunger i stämmor.

Fleet Foxes från Seattle har en anknytning till Al Jardine som äger The Red Barn Studio i Big Sur. De kom dit och mer eller mindre blåste den gamla stämsångaren av stolen med sina vokala harmonier. Ett av deras paradnummer är "White Winter Hymnal" som är en underbar liten sång som går runt och runt med snygga röstharmonier. Båda plattorna "Fleet Foxes" och "Helplessness Blues" är plattor att ta till nu när hösten startar.Samtidigt som man väntar på att Fleet Foxes ska hitta på något nytt.

 

Men jag har flera favoriter.

Den andra är Lane Steinberg.

Hans platta "This Coming Decade" är något att dyka ner i som popnörd. Inte nod med att han har smått strålande låttitlar som "Swine Flu Blues" eller "She Don´t Hear Music That Way". Han har även haft den goda smaken att författa en text till Brian Wilsons "Trombone Dixie" som inte klarade sig över målsnöret till att hamna på "Pet Sounds". Och i Lane Steinbergs version får den en mer indierockig egg.

Och så länge går det att avnjuta den här versionen av hur det skulle ha låtit som Beach Boys skulle ha tagit en annan vägän vad de gjorde. Det har retat upp sångaren Mike Love en aning, och efter en kampanj stoppade man den här videon 2011. Men det har poppat upp igen med jämna mellanrum.

Har nämnt Steinberg förrut, men här är i alla fall den rätt snygga videon till "Tidal Wave".

 

 

Beach Boys själva kom i dagarna ut med boxen "Made In California". Samlingar, har de ju gett ut en del. Det som skiljer den här gången är att det är med en hel del tidigare outgivet material. Som ratade "California Feelin" eller "Soul Searching" från den misslyckade återföreningen under 90-talet som mynnade ut i det meningslösa stolpskottet "Stars And Stripes" (med brottningstalangen och den musikaliskt ointressante MOR-älskade Joe Thomas), i stället för ett nytt album med Don Was och High Llamas Sean O´Hagan vid spakarna.

Personligen saknar jag flera Dennis WIlson spår för att albumet ska kännas komplett. Favoriter från bootlegs som "San Miguel", "I Just Got My Pay" eller "Games That Two Can Play" finns inte med. Inte heller Dennis WIlsons "Are You Gonna Go My Way" eller "Rasberries And Strawberries". Däremot en hel del livespår och briljerande i a-capellaversioner. Och även stentrista nummer som "Going To The Beach". Även om den smått briljanta "You´re Still A Mystery" väger upp rätt bra. Så visst finns det material för nörden, även om tyngdpunkten ligger på hitsen. Så visst, det kan funka på de som inte redan blivit bitna av världens bästa vokalgrupp.

För oss redan frälsta är det nog bättre att vänta på Brian Wilsons soloplatta där Jardine och David Marks får sällskap med Jeff Beck och Blondie Chaplin.

Det låter mer spännande än "ännu en box". Även om den är snyggt packeterad.

/Stefan

 

De börjar bli gott om dem. 

Kvinnliga musiker som är för bra för att ignoreras.

Men precis som när det gäller det manliga skrået så får många aldrig chansen att nå den publik de är värda.

Amerikanskan Kristina Stykos från Vermont, New England, är musikproducenten, inspelningsteknikern, låtskrivaren och artisten som i den egna sol och vinddrivna Pepperbox Studio spelat in ett 15-tal plattor till sig själv och andra.

Årets "Wyoming Territory" (Thunder Ridge Records/Hemifrån) är den senaste i raden av en handfull plattor under de senaste decenniet från Stykos.

Den är dessutom en förstklassig resa genom roots, folk och outlawcountryns grannaste ljudcollage.

Kristina är en karismatisk sångerska och rösten ligger helt riktigt långt fram i det melodiskt coola, avslappnade laidbakcrockiga gunget på uptempoavdelningen.

Ingen skillnad på röstplaceringen när tempot sänks, som i "The Stars Divide", "Highway Marker 9" och allt blir en hudnära uppvisning i tidlöst stilfullt hantverk som ger tydliga Patti Smith vibbar.

Och glöm inte bort att lyssna på Kristina Sykos sätt att hantera gitarren.

/Björn 

Det är inte nog med att Joe Pernice i The Pernice Brothers skakat liv i hobbyprojektet Scud Mountain Boys som för några dagar sedan släppte abumet "Do You Love The Sun", tillika det första med gruppen sedan pärlan "Massachusetts" från 1996.

Pernice har ytterligare ett guldägg på gång i sin korg då han tillsammans med Norman Blake från Teenage Fanclub utgör superduon The New Mendicants som snart släpper sitt debutalbum.

Dessa båda herrar borgar naturligtvis för popmusik extraordinär med excellent stämsång och harmonier som gör vem som helst som är en sucker för granna melodier totalt knäsvag.

Tidigare i år så kom också beviset på att herrarna passar ihop som ler och långhalm med sexspåraren "The Australian EP".

Där tolkar man under avslappnade former bland annat Teenage Fanclubs "I Don´t Want To Control You",  Pernice Brothers "Amazing Glow" och gör en bländade cover på INXS "This Time".

Rysningar redan här och hur ska det då bli på fullängdaren?

Och tänk om de kunde inkludera ovanstående brillianta tolkning av The Go-Betweens och Grant McLennan´'s "Finding You" som ett av spåren på den fullvuxna.

Jag kan knappt bärga mig.

/Björn

Sådan fader sådan son.

Austin föddes in i folk, bluegrass och country med pappa Bob som både är en aktad musiker och låtskrivare som bland annat har skrivit låtar åt Alison Krauss på ett par av hennes album.

"S.R." är fullängdare nummer fem från unge herr Lucas som skolade sin sångröst i Indiana University Children's Choir och skaffade sig det musikaliska drivet och tempot när han lirade punk.

Här handlar det dock om altcountry och americana, men han korsar gärna grundindigrienserna med pop och new wave feeling.

Resultat är uppfriskande och tillsammans med kompbandet Glossary i ryggen blir det helläcker rodeocountry i låtar som  titelspåret, "Let Me In", "Alone In Memphis" och "So Much More Than Lonely".

När han och vassa och stilfulla Glossary sänker tempot så finns ändå glöden kvar i låtar som "Four Wheels", "Small Town Heart", "Rings" och "Save It For Yourself". 

Att han begåvades med förnamnet Austin känns helt självklart.

Han kanske inte uppfinner altcountry hjulet på nytt.

Men han vinklar nytt och sätter ett starkt avtryck med 11 fina låtar och en personlig och urstark sångröst som snärjer på direkten. 

Liknande artister: Buddy Miller, k.d. Lang, Waylon Jennings, Dwight Yoakam, Wayne Hancock.

 

 

Vi har puffat för den tidigare.

Men det känns inte ett dugg fel att köra en lite längre repris när det handlar om nytt material från The Saints.

Tidigare i somras kom album nummer 18 i discografin, "King Of The Sun", från gruppen som under 36 år har sett minst 25 musiker kommit och gått.

Men alltid har mr. Saints himself, Chris Bailey, funnits där som navet vilket allt kretsat kring.

The Sainst stod för klotets första punksläpp när "(I'm) Stranded" kom 1977 och under resans gång har man på samma trovärdiga sätt vandrat fram och tillbaka i punk, rock, grunge, folk och indie. 

 

Lägg till faktumet att Sverige-vännen Bailey, han har under längre perioder bott i Sverige, i eget namn hunnit med sju soloalbum och det är självklart att prata om en mission.

Men ser man till kvalitén på 54-årige Baileys livsverk så har han naturligtvis aldrig fått det erkännande han är värd, varken som soloartist eller i gruppformatet.

"King Of The Sun" byggs runt 11 spår där Bailey visar upp fortsatt stark musikalisk form.

Och vill man göra en jämförelse med det förflutna så finns CD:n "Songs From The Stash" med nio låtar plockade från tidigare Saints utgåvor som en bonus.

Status Quo säger jag.

/Björn 

 

 

Det har varit en klar buzz kring de båda brittiska bröderna Loveless, 21-åriga Eon på gitarr, och ett år yngre Rory, trummor, efter ett par energitömmande gig på Roskilde och Glastonbury under sommaren.

I måndags släpptes den självbetitlade debuten som innehåller dussinet låtar med brutala och nedlåtande titlar som "People In Love Make Me Feel Yuck", "I Want To Break You In Half", "Fuckabout", "Bloodsports" och "Dogmeat".

Men de pubertalt brutala texterna känns mest som en kuliss till ett sound som med rötterna i grunge, garagerock, punk och Fat Possum blues bjussar på ett knippe klart melodiösa vänster och högerkrokar som sätter sig direkt.

Faktiskt så spelar det inte den minsta roll att man har hört White Stripes, The Black Keys, Johnossi och några andra göra det här tidigare.

Jag sorterar in mig i ledet som klickar på gilla.

/Björn

Amerikanska punkfyran Bikini Kill hade en klar huvudroll i riotgrrrl-vågen under 90-talet. 

Efter tre album mellan 1992 och 1996 splittrades gruppen 1998.

Sångerskan Kathleen Hanna startade om i vänsterpolitiska electrolash bandet Le Tigre som hann med ett par fullängdare innan även de sorterades in i  rock'n'roll arkivet 2001.

Efter sju års frånvaro från musikscenen är Kathleen Hanna tillbaka med nya bandet Julie Ruin där hon återförenats med Bikini Kill kompisen och basisten Kathi Wilcox

Andra september släpper kvintetten sitt debutalbum och öppningsspåret "Oh Come On" är en utmärkt inspark på ämnet.

/Björn

 

Ett trumintro fyller 50 år.

Ett trumintro som fått en egen facebookgrupp. Ett trumintro som har fått popnördar världen över att stanna upp och tycka att tiden står helt stilla. Ett trumintro skapat av studiomusikern Hal Blaine i Los Angeles 1963. Ett trumintro vars kompositör numer sitter i finkan efter att ha förlorat förståndet på allvar.

Ett trumintro som gav efterklang i musikvärlden fram tills i dag. Och den klangen verkar inte klinga ut än på ett bra tag.

 

Och så födelsedagslåten, förstås:

 

/Stefan

Suktar du efter musikaliskt lugn?
Då har jag två allldeles utsökta tips med kapacitet att få dig i optimal balans och harmoni.

Carrie Day är kanadensiskan från Edmonton, Alberta, som just idag släpper sitt fjärde album "Life Is Like This", i Sverige på fina independent bolaget Hemifrån.

Carrie mixar sin klassiska skolning på piano med sim bakgrund på Edmontons indie, folk och rootsscen ocn resultat är för det mesta så att säga breathtaking. Helt enkelt en storstilad musikalisk uppvisning som man omfamnar omgående.

Hon är stilren och trygg i sitt eget uttryck, men jämförelsen som en artist mitt emellan Joni Mitchell och Cat Power haltar inte ett dugg.

Titelspåret, "Love Remains", "Time", "You Will Be Guided" och "Let Go Of Fear" är en magnifik full hand som inleder albumet och gör att man bara måste höra de övriga

Mixen av gitarrbaserad singer-songwriter pop och de mer orkestrerade låtarna är högklassig och styrs hela tiden av hennes odiskutabla begåvning.

 

 

Bloods får knappast vara med i Australien Idol heller.

Men det är de bergis bara glada för.

/Björn 

Det har droppats några skönt flummiga indieinlägg från mr. Herdell de senaste dagarna.

Men för att rensa luften ännu mer på Popgenikontoret så har vi lirat den Los Angeles baserade rockabillydrottningen Kim Lenz fjärde fullängdare på hög volym nästan hela måndagen, för att liksom hålla Idol-spöket på avstånd.

För chansen att det ska dyka upp någon fullfjädrad rockabilly queen i den kalkonen måste betraktas som näst intill obefintlig.

Men för att återvända till artister som får vara sig själva och göra det som de brinner för så petar Lenz in ytterligare en växel på platta nummer fyra, och i mitt musikaliska blodomlopp är det här hennes starkaste album hitills.

Nio av de 12 låtarna har hon skrivit själv och den tempomässiga skillnaden på låtarna är bred.

Här finns de coola glidarna i form av titelspåret, "Deejay", "Ghost Of You" och "Right Here With Me" som utifrån rockabilly grunden vinklar läckert på jazz, country och blues.

Man kompleterar naturligtvis på ett utsökt sätt med givna billybombare som "Pay Dearly", "Tumble And Fall", "Whiplash", "Cry Wolf och "Trust No One"

När sen Lenz och hennes band valt att rama in anrättning i en klockren monoproduktion på vintage utrustning så lyfter man "F.M." ytterligare till en personlig nivå där Kim är den stora vinnaren.

Liknande artister: Imelda May, Wanda Jackson, Stray Cats, Nick Curran, Lee Rocker.

Köttfabriken Idol har öppnat igen.

Återigen ska landet dammsugas på talanger inom musik, för att kuva ner dem, göra dem mindre kreativa, sätta stämpel i pannan på dem för att säkra kommande års melodifestival. De som har ambitioner och vill skriva själva kommer att få se sitt egna material, och sin egna utvecklig som låtskrivare, flyga all världens väg.

Otroligt trist.

Precis som om vi skulle behöva fler posörer inom musikbranchen.

Men å andra sidan har musikbranchen alltid tagit artister som kassakor och guldkalvar. Redan i popmusikens barndom.

Men, trots allt så kan man vända ryggen åt det där spektaklet och ägna sig åt musik som har energi och en jävlaranamma.

Här är två exempel på nya artister. En Amerikan och en jämtlänning. En, vars historia vi kan. En, vars historia inte är skriven än. Men dock en påminnelse om att alla kian lyckas, om man går sin egen väg. De som verkligen har gjort det, är ju även de som lyckats bäst.

Amerikanen Bruce vinglade på en skör tråd under 70-talet. Trots plattor som "Born To Run" och "Darkness On The Edge Of The Town". Men han gick sin egen väg. Och nu fyller han arenor.

Jämtlänningen Ellen är precis i startgroparna. Men med en sådan talang, behövs inte Idol och coverplattor. Hon kan konsten att förmedla en känsla, bygga stämningar och berätta en historia. Och det bästa är att hon har tid och hon kommer att utvecklas till något oändligt vackert. Det är bara att lyssna på hennes "Come On" så fattar man. Skillnaden på kvalité och kvantitet är stor. Vad som är äkta och vad som är fejk. Vad som är norrländsk mystik och vad som är skivbolagsprodukt.

Tänk på det innan ni sätter er framför tvn för ännu ett avsnitt med de där baggarna och han med skägget.

/Stefan

 

Atlantas skramliga svarta läppar är tillbaka och fortsätter i god stil att blanda 60-tals pop med punkrockiga 2010-tals gitarrer. Uppkäftigt och melodiös på samma gång. Men framför allt en bra låt.

Man kan behöva det på en måndag.

 

/Stefan

 

 

Efter att ha geggat runt i indiepopträsket ett bra tag nu, så har jag hittat en del ljuglimtar. Framför allt det här enmansbandet. Ernest Greene heter killen bakom namnet Washed Out.

I likhet med det flesta intressant indiepopmusiken av i dag så har Ernest Greene hittat ett sound som låter som en kvällsdopp en varm sommarnatt. Det är lite lågmält och melankolisk med ett så varmt sound att det nästintill omsluter en så hudnär som annars vara kroppsvarmt vatten kan göra.

Plattan "Paracosm" är hans andra album. Och precis som med andra album så har han petat och lagt till och dragit ifrån för att få till det så perfekt som möjligt. Och det hörs.

Ernest Greene har även skrivit musik till bland andra My Morning Jacket, och det märks genom hans väldigt genomtänkta låtar.

Kanske ett årets album. Det får vi återkomma till.

/Stefan

 

Lördagkväll. Då dansar vi till det här... Sprillans ny Aussiepop.

Nej, The Stevens är inte mitt band. Men det är ju onekligen ett coolt namn.

The Stevens är från Melbourne. Grabbarna bakom heter Alex McFarlane och Travis MacDonald. Och tillsammans gör de färgstark indiepop som är som gjord för att förfest rocka till.

 

Det andra Australien bandet är Beaches. Jag tror att vi har nämnt dem förrut. Det är ett gäng tjejer från Australien som gör bedårande pop med rötter i shoegaze och 60-tals pop. Ett Jesus And Mary Chain för 2010-talet. Dessutom är låten "Send Them Away" ett av de starkare singlarna från i år.

Bolaget Chapter Music är i alla fall en liten guldgruva när det kommer till Australiensisk Indiepop.

Upptäck!

 

 

/Stefan

För många är det inte ens självklart att man har stålar så att det räcker till att spela in en platta.

Ärrade countryrockaren Grant Langston från North Alabama, USA, hittade en smart lösning på det ekonomiska problemet när det gällde att finansiera sitt senaste album "Working Until I Die" (MSG Records/Hemifrån).

Fans och vänner som köpt hans tidigare produkter erbjöds sponsra albumet så att Langston kunde hyra studion, betala sina musiker och pressa upp albumet i ett värdigt antal exemplar.

En idé som föll i god jord

Som tack listar Langston alla personer som bidragit med deras namn på insidan av CD'n.

Och när man hör de 12 låtarna på albumet så går det snabbt att konstatera att det var helt rätt placerade slantar.

/Björn

Jag har väntat länge på ett nytt album från amerikanen Pete Yorn. I slutet av september är det tre år sedan samarbetet med Pixies ikonen Black Francis på "PY" släpptes.

Men vi som suktar efter nytt låtmaterial från den fine popsnickaren lär få vänta ytterligare en tid för nu har Yorn slagit följe med musikern och fotografen J.D. King och bildat duon The Olms.

Man beskriver det musikaliska resultatet på den självbetitlade debutplattan som en hybrid av deras influenser där Yorns förkärlek till Brit-pop och grupper som The Kinks och Beach Boys mixas med Kings passion för British Invasion band som The Animals och bluegrass och country.

Yorn prisar samarbetet på sin hemsida. Men själv är jag långt ifrån lika övertygad om att King är rätt bollplank för Pete.

På öppningsspåret "On The Line" visar sig King vara en klart begränsad sångare, nästan på gränsen till dålig. Förmodligen medvetet tänker jag.

Men hans tunna och småfalska sång fortsätter på "Twice As Nice" och det blir inte speciellt mycket bättre när man gör en duett på "A Bottle Of Wine, Etc.".

Resten handlar om feltänkt retro, dåliga låtar och fel produktionstänk

Och det känns rent ut sagt olustigt att höra Pete Yorn spela en biroll och vara delaktig i den galet falska refrängsången i "Rise And Shine".

Frågan käns given. Hur fan tänkte man?

Det är bara "Someone Else's Girl" och avslutande "Only One Way" som funkar, och där har Yorn naturligtvis huvudrollen.

Årets besvikelse!

/Björn

 

 

 

Inget kan vara mer fel när Jonathan "Jon" Auer "Songs from the Year of Our Demise" snurrar i spelaren och ettorna och nollorna berättar sanningen om de 18 spåren på Auers utsökta soloresa från 2006.

Normalt är han en oslagbar sidekick till Ken Stringfellow i amerikanska powerpopmissilen The Posies och "Songs..." är fortfarande den enda fullängdaren på egen hand från Auer.

Charmiga sjuspåraren "6 1/2" från 2001 där han gör covers av bland annat Psychedelic Furs "Love My Way",Madonnas "Beautiful Stranger" och Serge Gainsburgs "Bonnie And Clyde" har en annan bedårande infallsvinkel.

På den här 18 spår långa utgåvan, originalplattan har 15 låtar, står Auer för allt material och det är en powerpop platta som bjuder på genrens alla finaste beståndsdelar. 

Han spinner både på baroque popen från Posies "Dear 23" och på den rakryggade powervarianten från episka "Frosting On The Beater".

Och mitt i den hjärtligt melodiska tråden som går rakt igenom hela albumet så berör texterna allvarliga livsproblem som alkoholism, ansträngda relationer till sina föräldrar och kraschade romanser.

Fyndad på Dollarstore i Östersund för det häpnadsväckande priset av 10 svenska riksdaler en regnig och ruskig dag i Augusti 2013 är "Songs from the Year of Our Demise" en källa av tidlös storslagen popmusik att ösa ur.

/Björn

 

Coolaste surfpunkpopen, just nu, kommer från systrarna Lucy och Gwedolyn Giles. De två har laborerat med musik sedan de var 6 och 9 år hemma i Sacramento, Kalifornien.. Nu är Lucy 14 år och Gwen 17 år och i sann kalifornisk anda gör de punkpop som gör en glad och som man bara vill hoppa runt och studsa till.

Den 13 Augusti släpper Dog Party sitt tredje album "Lost Control". Och låter det bara hälften så kul som de låtar de släppt via soundcloud och youtube, så är det en skimmrande platta på g.

 

1998 stod Justin Currie på Storsjöyran och Stortorget med sitt Del Amitri inför en alldeles för liten publik.

Tveklöst ett av de finaste banden någonsin från den skotska musikscenen och samtidigt sorgligt nog också ett av de mest bortslarvade av branschen

Fyra år senare kickades Del Amitri av sitt skivbolag Mercury då gruppens sjätte och sista album "Can You Doo Me Good?" inte sålde tillräckligt bra enligt direktörsmobben.

2007 återvände stilisten, melodisnillet och den mästerliga sångaren Currie med sitt första soloalbum "What Is Love For" som tre år senare följdes upp med "The Great War".

På måndag kommer album nummer tre "Lower Reaches" som är inspelat i Texas och spinner vidare på den idag 48-åriga Justins fortsatt utsökta musikådra.

Som hängiven beundrare av allt det som Currie skapat under åren så hoppas man fortfarande att det stora breaket ska komma för denna sällsynt granna poet. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om den förhoppningen.

Ifjol skrev han på sin webbsida att han fortfarande är medlem i Del Amitri, så vem vet...?

/Björn

Ett tips.

Gillar du seriösa samlingsalbum där artister av olika kändisdignitet, men med samma passion och likartad talang, tolkar andras låtskatt så är den elegant förpackade dubbel-CD'n "Music Is Love" (Route 61 Music/Hemifrån) en given investering.

Det kan vara stor skillnad på att göra en rakt-upp-och-ner-cover jämfört med att lägga ner lite mer arbetet och försöka sätta en egen prägel på originalet.

Det kryllar av båda varianterna bland de 27 tolkningarna av David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young låtar och alla går i mål med huvudet högt. 

Här finns personliga favoriter som Neal Casal, Carrie Rodriguez, The Coal Porters, Michael McDermott, Ian McNabb, Willie Nile, Elliot Murphy, Eileen Rose och Steve Wynn som alla greppar respektive låt på ett oantastligt sätt.

Och inte blir det sämre av att "doldisar" som Cindy Lee Berryhill, Clarence Bucaro, Andy Hill & Renée Safier, Nick Barker, Mary Lee's Corvette, Jenai Huff, Sucarcane Jane, Sadie Jemmett, Jennifer Stills ( jo, det är Stephens dotter), för att nu plocka några av de övriga medverkande, fyller på och sätter en briljant guldram på den här hyllningen.

"A singer-songwriters' tribute to the music of CSN&Y" är ungefär en miljon gånger viktigare och mer älskvärd än vilken volym som helst av Absolute Music.

En skatt!

/Björn 

Magisk Fat Possum feeling!

Fast den här gången på Chicago rootsbaserade Bloodshot etiketten. 

Uppföljaren till 2011 års comeback "Savage Kings" är av samma råa och grovyxade virke, kanske till och med ytterligare ett snäpp upp på den kvalitetsstickan.

Och med "Dig..." är det sannerligen dags att omfamna Boston-legenderna som är ytterligare ett helt strålande bevis att alla åldrande musiker varken behöver eller vill bli musikaliskt tandlösa och sänka garden i takt med att åren tickar iväg.

58-årige Whitfield i fortsatt vokal toppform är en känslofull och galet bra "shouter".

Backad av originalgitarristen Peter Greenberg (ex. The Lyres, DMZ) basisten Phil Lenker, trummisen Andy Jody och saxofonisten Tom Quartull utgör man en ostraffbar maskin som drivs med dynamitladdad R&B och punkrock'n'roll och pumpar ur sig ännu en urstark musikalisk trolldryck som du knappast kommer att kunna njuta av i dagens beiga och tillrättalagda radiokanaler.  

Men skit i den trista sanningen och skaffa dig ett eget exemplar, eller ladda ner digitalt om du nu föredrar det, för hur du än väljer blir du ägare till en musikalisk upplevelse som sätter blodet i svallning.

Sen är det bara att skruva upp volymen och låta öppningsspåret "The Corner Man" bli det första spåret som golvar dig.

Men garanterat inte det sista. För Barrence och vänner stapplar knockouts på hög när man på ett obetalbart och klassiskt sätt råsvänger sig igenom dussinet väl valda covers och egna originallåtar.   

Faktumet att man efter sex album mellan 1984 och 1990 återförenades 21 år senare och levererar samma obrutna dynamik och känsla är inget annat än häpnadsväckade.

Och vad ska man säga om att kvartetten tillsammans med gästspel av ett gäng likasinnade musikaliska vänner spelade in härligheten på en enda dag i oktober förra året?

Liknande artister: The Detroit Cobras, Screamin Jay Hawkins, Bo Diddley, Link Wray, Little Richard. 

 

Amerikanska rockabillydrottningen Kim Lenz och hennes The Jaguars är tillbaka med ett nytt helläckert album på ämnet den 19 augusti.

"Follow Me" heter den 12 spåriga plattan som är hennes fjärde fullängdaren och där Kim på nytt gör skäl för omdömet att "om Elvis hade varit en kvinna så skulle han med största sannolikhet ha låtit som Kim"

Inga videos från den nya plattan ännu.

Men det funkar lika bra som teaser med ett par från några år bakåt i tiden eftersom det handlar om musik utan något som helst behov av någon datumstämpel.

På "That's The Breaks" lirar oslagbare Nick Curran sologitarr så att nackhåren ställer sig i givakt.

Curran som tveklöst var en av de största på den amerikanska rock, punk och rockabillyscenen avled tragiskt i cancer endast 35 år gammal i oktober förra året.

/Björn

 

Alaska-kvartetten är tillbaka efter det ofrivilliga breaket på några år när sångaren och gitarristen Evan Phillips råkade ut för en allvarlig skada.

Men nu har Phillips repat sig och sjunger och lirar elektrisk gitarr som inget har hänt.

Den självbetitlade trean följer upp "Ten Day Bender" från 2005 och "60 Watt Avenue" tre år senare.  

Innan man tog time out på grund av Phillips skada så var man på väg mot ett genombrott och fem år mellan albumen kan vara som en evighet i en bransch där det gäller att hålla ångan uppe för att inte falla i glömska.

Altcountryns rötter går fortfarande som en liten röd tråd genom de elva spåren, helt i fokus på "What Are The Chances","Coralee" och "Lay Down By Me", som alla fungerar som eldsläckare mellan den ytterst stabila rock'n'roll grund som dominerar helheten.

För The Whipsaws är mer ett läckert frustande rockband i comebacken.

I "Took My Tears", "Cave In", "Shutdown Checklist", "Reno" och "Daylight" har de låtar som nedan nämnda soundalikes skulle vara jäkligt nöjda med om de själva hade pennat.

Med det granna balanseradet mellan elektriska gitarrstormar och hudnära melodier är The Whipsaws styrka och här finns alla förutsättningar att hitta tillbaka den där stora skaran som absolut finns därute när det gäller den här innehållsdeklarationen.

Whipsaws fem år senare. Ett tidlöst passionerat och jäkligt bra rockband som sätter starka avtryck.

Liknande artister: Neil Young & Crazy Horse, Drive-By Truckers, Wilco, Uncle Tupelo, The Bottle Rockets.  

Jag älskar verkligen den här formen av tema och samlingsplattor.

"The Golden Demo/New Songs About Chaos & Transition" är en ytterst givmild historia från Hemifrån som är ännu ett av de numera få men ytterst älskvärda independent bolagen som ser till att den som aldrig får nog av nya musikaliska möten får sitt lystmäte tillgodosett, och det gäller praktiskt taget alla musikstilar du kan tänka dig.

"The Golden Demo" är en dubbel-CD med 25 låtar och 24 singer-songwriters i solo eller bandform som med country, americana, folk bjuder på högklassiga musikaliska möten och innerliga nya upptäckter.

Med undantag för Sid Griffin (The Long Ryders), Greg Copeland, Good Intensions och Michael Weston King så handlar det här för mig om nya bekantskaper som gång på gång skapar tuppskinn.

Jenai Huff "Just Like Me", Jeff Larson "Underneath The Sattelite Sky", Hat Check Girl "Jesse & Frank", Kenny White "Letter From X-Ray", Stephen David Austin "Laurel Canyon", Forest Sun & Ingrid Serban "Someday", Luisa Jordan-Killoran "Demon Revisited", Doug Ingoldsby "Brothers", Kenny White "Out Of My Element" och Janni Littlepage "Winds Of Change" är exempellösa uppvisningar på sånt som man bara måste studera närmare.

För trots att det handlar om två dussin olika namn som levererar så känns det aldrig splittrat. Istället som en stor och trygg familj som balanserar upp släktträdet på oantastligt sätt.

"The Golden Demo" är till största delen fylld av musikalisk briljans, närhet och värme som gör den på många händer till en av de mest självklara snuttefiltarna och stämningshöjarna när vinden börjar vina runt knutarna.

Björn Bostrand 

 

 

Under Storsjöyran ”såg” jag honom sist. Det var på lördagen, på Skivmässan och jag fingrade på ”Clarke/Duke Project 2” och försökte minnas om den står i skivsamlingen därhemma. George Dukes fina samarbete med basisten Stanley Clarke var bara ett av otaliga musikaliska möten Duke han med under sitt 67-åriga liv.

”Hann med” – alldeles nyss fick jag veta att denne virtuos gått bort och jag blir så innerligt ledsen.

Duke var en del av Frank Zappas fantastiska 70-tal och medverkade på Chunga's Revenge, 200 Motels, Waka/Jawaka, The Grand Wazoo, Apostrophe, Over-Nite Sensation, One Size Fits All, Bongo Fury och Roxy & Elsewhere.

Andra namn, som kom att samarbeta med honom på ett eller annat sätt var Don Ellis, Jean-Luc Ponty, Billy Cobham, George Clinton, Anita Baker, Herb Ellis, Miles Davis, Milton Nascimento, Airto Moreira, Flora Purim, Sheila E, Jill Scott, David Sanborn.

Som sin egen var produktionen en härlig hybrid mellan jazz, soul och blues och ända sedan jag köpte ”Save the country” (jodå, albumtiteln är hämtad från Laura Nyros mästerverk) har jag försökt hänga med i svängarna i din rika albumproduktionen.

Men ”Clarke/Duke Project 2” visade sig inte stå där hemma i vinylhyllan. Jag får trösta mig med att lyssna på ”I love the blues, she heard my cry”.

Ha det bra däruppe, George.

/Bengt Ola

1999 klev 18-åriga gitarristen David "Davey" Lane in som andre guitarslinger i suveräna australiensiska bandet You Am I.

13 år senare är han kvar där och numera som lead guitarist i ett grupp som staplat pop av världsklass på ett dussintal album.

Men Lane har under den resans gång också haft sidoprojekt till You Am I som frontman i The Pictures och i tillfälliga supergruppen The Wrights, som var en hyllning till aussielegenderna Easybeats frontman Stevie Wright.

Det har dröjt länge men äntligen så har Lane kommit till skott med solodebuten "The Good Borne Of Bad Tymes" som släpptes i juni i hemlandet.

Klassiskt snygg och attraherande aussiepop med 60-talsvinkling där hans existens i You Am I lyser starkt, liksom hans stora kärlek till Todd Rundgren.

"The Good..." är liksom mycket annat som releasats nyligen i Australien inte tillgängligt på några kanaler på våra breddgrader just nu, men förhoppningsvis kommer den vad det lider.

I väntan på den händelsen så går det att botanisera i de både fullängdarna som The Pictures hunnit med.

Och jag konstaterar nöjt att äpplet inte trillat ner speciellt långt från päronträdet The Pictures "Kicking Indifference", The Pictures "The Fantastic Sounds of the Pictures".

/Björn

 

Amerikanska ex. truckern Daughn Gibson har släppt sitt andra album "Me Moan" på alltid lika vakna Sub Pop.

Med sin övertygande baritone och starka musikaliska personlighet är Gibson en skön spark i baken med sin skeva elektroniska americana-rock-blues.

Engelska Uncut drar vokala paraleller till Scott Walker på 70-talet. Själv vill jag addera Nick Cave, The The och Mark Lanegan till listan av värdiga singalikes på ett album som ruskar om på det alltid lika nödvändiga sättet. 

"Me Moan" och debuten "All Hell" existerar på Spotify för er som tillhör den starkt växande skaran av digitala musikkonsumenter.

Är man så gammalmodig så att man vill ha ett fysiskt ex. så finns "Me Moan" på CDON både som CD och vinyl, men i det lite dyrare import formatet.

/Björn

 

Egentligen är det mycket på grund av Daft Punks "Random Acess Memories" som jag halkat in på gamla discoklassiker. Men mycket tack vare den plattan så har jag insett att det går att sammanföra disco och indiepop nu 2013. En annan grupp som lyckat genomför det är Summer Camp. Men preecis som vanligt glider man över till andra genrer som country och singer/songwriting i stort.

Men indiepop känns äntligen spännande igen. Precis som att country känns som att sticka ner fötterna i jorden igen.

Mycket av den här musiken som vi använt oss av på bloggen och som jag nu har sammanfattat i en spellista är

 

 

Men det har även dykt upp ett par andra låtar som går varm i kompjutern.

Frankie Rose är trummis i Dum Dum Girls, och gjorde en av av förra årets snyggaste popsinglar "Know Me". Nu har hon släppt en ny svidande vacker singel som gjord för varma sommarkvällar. Och på samma bolag, Fat Possum, ligger en kille med namnet Jackson Scott. Hans nya album verkar kretsa runt nostalgi och skitiga gitarrer. Det låter spännande och vi lär säkerligen återkomma med den.

Mike Silver kommer från Montreal och under namnet CFCF har han gjort en glittrig,men lågmäld poplåt som jag bara inte kan sluta spela för tillfället.

Håll till godo.

/Stefan

 

 

Papa bildades i New York av två bröder från Kalifornien. Darren och Evan Weiss samt en kompis Danny Presant. Darren Weiss har även turnerat med sitt andra band Girls, men med Papa tar han ett steg mot den mer dansanta scenen.

Det verkar vara lite uppochner just nu. Indiepop från USA har aldrig varit intressantare än vad den är nu. Medan britterna gör den mer intressantare och mer gatunära soulmusiken just nu.

Papa är ett exempel på hur indie just nu ska låta. Det går att beskrivas med ett ord. Mycket.

/Stefan 

 

Kanadensaren Leeroy Stagger är med största säkerhet en vit fläck på många fler musikaliska kartor än min.

Men man kan ju för fanken inte hålla koll på allt.

Men i Staggers fall blir man lite småförbannad på sig själv att man inte har bättre koll på en snubbe som omedelbart sätter ett så oemotståndligt avtryck med sitt åttonde album.

Hur rätt ska då inte de sju tidigare vara?

"T.B.S." är uppföljaren till hyllade "Radiant Land" som kom ifjol och Leeroy är underbart balanserad i sitt roll som växelvis bufflig och mjuk heartland-rocker.

Han öppnar med läckert överstyrda och gitarrstinna dubbeln "Memo" och "Goodnight Berlin" för att sen lossa sin helgranna balladådra i "Celebrity".

Låt nummer fyra "Cities On Fire" får mig omedelbart att förstå hans egen beskrivning, "altcountry world punk music", av sitt musikaliska profil.

När den rock'n'roll ångvälten bromsat upp så växlar han ner med svepande steelguitar i "Break My Heart" som har precis allt det där som en hjärtekrossarballad ska vara byggd av.

Och då har man ändå kvar guld som "ESP", "Sold Down The River", "MIster", "Have A Heart" och "Jackie".

Det personliga anslaget i låtmaterialet är Staggers och medkompositörerna Evan Uschenko och Nick Stech, som även lirar i Staggers band, styrka. Och Leeroy är den oantastliga budbäraren.

Lirar i bandet gör även Steve Berlin från Los Lobos som också producerat albumet. Det måste ha varit en ren njutning från start till mål.

Det är bara att börja gräva i Leeroy Staggers diskografi. 

Liknande artister: Deadstring Brothers, Chuck Prophet, Israel Nash Gripka, Drive By Truckers, Whitehorse.