Pop på svenska.
På sista tiden har jag tack vare Sonics 100 bästa svenska album-lista snöat in på svensk musik.
Man blir lite full i skratt av kommentarer på bla aftonbladet om Kent, Joakob Hellman och diverse black metal... Jag tycker det totalt har missat poängen med just den här typen av 100-bästa-listor. Sina favoritplattor har man ju ändå kvar. Varför ska dom vara med. Dom har man ju hört.
Näe, då är det intressant att upptäcka nytt. Som den där plattan med Ulf Lundell som inte är "Kär och galen". Eller gruppen Studio, som jag totalt missat. Hans Appelqvist, Barbro Hörberg eller Bo Hanssons platta "Sagan Om Ringen"...
Det är där upptäckerglädjen finns.
Vem orkar bryr sig om att Kent kommer först på 22:a plats eller att Refused ligger före Broder Daniel...? Vad är poängen med att hetsa upp sig för det? Bryr man sig ens om musik då? Eller blandar man i hop tävlingsinstinkt med kärleken till bra musik?
Hur som helst så kommer man osökt in på kontakten med musik som man själv upplevde som viktigt. Som inte finns med på listan, men som man påminds om. (Jodå, den här typen av listor kan ha den effekten också!)
Som Stars On Mars. Någon som kommer i håg dom?
Deras platta "Poster" var en av mina absoluta svenska favoriter. Plattan är tuggummipop i rakt nedstigande led från Marc Bolans T.Rex-glam och Abbas poppigaste poplåtar. Refrängen som naglade fast sig och stämsång som vi inte sett sedan, just, Abbas storhetstid.
Och vad hopplöst kär man samtidigt var i Sophie Eklöfs indielook.
I dag är i alla fall Sophie Eklöf sångpedagog och leder den makalösa kören The Sweptaways.
Sator är ett annat band som nog kommer att följa efter mig som en hopplös hund.
Plattan "Headquake" är deras bästa. Med tre hitsinglar och ett jävla röj, helt enkelt. Det var ju ingen skräll direkt att de fick hits med covers på Abbas "Ring Ring" och Lili och Susies "Oh Mama". Popådran var väl synlig. Precis som punkådran från framför allt Ramones, men även från från konkurrenter som Rocket From The Crypt.
Rak och ren rock ´n roll helt enkelt.
Shut up. Take a walk. I´d rather drink, than talk...
This Perfect day, var också märkligt nog borta från listan. Deras självbetitlade andra album är popmusik ut i fingerspetsarna och låt i samma linje som Popsicle eller Eggstone.
Deras plattan "Don´t Smile" blev en flopp. Trots ett ökat intresse från USA.
Men Skellefteåbandet repade sig aldrig direkt efter den floppen. Trots att man fick sin största svenska hit strax efter med "Fishtank" från plattan "C-60".
Hur som helt. "Don´t Smile" är mycket bättre än ryktet. Men den är svår. Ja, jag skulle nog säga bäcksvart, ångestfylld och helt utan framtidstro.
Popmusik har sällan varit mer dyster samtidigt som den klätts upp så pass poppigt. En svår balansgång. Kent lyckades med ångest, pop och disco. This Perfect Day snubblade på mållinjen med ångest, pop och distade gitarrer. Men melodierna går inte att argumentera emot. Mitt i all svårmodig dist, skiner melodierna igenom som en klara ljusstrimmor i regnbågens alla färger.
Just det, gör "Don´t Smile" så snygg.
Brainpool, förstås... Dagispop för mogen tonåring. Sure... Men Brainpool hade ändå ett djup, mer på det musikaliska planet. De var inte lika uppkäftiga som Sator, men det kritiserade lite från höften. Som marknadsghetsen i låten "We aim to please". Men ingen lyssnade på budskapet. Därför är vi här i dag.
Jag var 18 när "Painkiller" släpptes. Jag gillade alla låtar fram till avslutande "Girl Found" som var ett enda stor gäspning. De hade en vardagskänsla över sig som inte riktigt går att sätta fingret på. Från jagklararmigbättreutandigsåfuckoff-låten "Ready Steady Go" via "Some Days Are Made For Smoking" med orkesterarr av Curt-Eric Holmqvist (Gomorron Sverige Hyland-Style), smådesperata "Invisible To Her" med lån från "Stand By Me", drömska "A Postcard From Juan" till tonårssnoriga hiten "Bandstarter" till Brian Wilson-pastishen "Smile" (som fick svar av This Perfect Day i "Don´t Smile"?!?!).
Det var ganska tonårsfånigt, clearasildoftande och pojkrumssvettigt. Men det var vad en grubblande 18-åring behövde just då. En färgsprakande glittrig spegling av tonårskänslor från halvpunkiga popslynglar med Beach Boys-körer.
En av anledningarna till att jag inte tålde "Girl Found" var att det var ett svar på den smått suveräna "Girl Lost" från första plattan "Soda". Och en intressant video där Kent Norberg från Sator poserar vilt i cowboymundering och cigarett. Förstår dock inte vad indiantjejerna har för funktion. Eller ja, jag förstår inte vad de snubbarna i solbrillor och målade tånaglar ska fylla för funktion i "Bandstarter"videon heller.
Jag fattar faktiskt inget av Brainpools videos.
Det var tugummipopen det.
Avslutar med bandet Loudean.
Antar att inte en käft idag vet vilka det var. Eller vad de gjorde.
Men för mig personligen spelade de en rätt viktig roll. De hittade absolut rätt ton för min del med sin musik. Mullrande gitrarrer och integritetsstark pop. Karolina Lundgren var en låtskrivare som jag föll för pladask. Direkt. Loudean hade "Det". Men så försvann de, lika fort som de dykt upp.
De gjorde en ep eller singel som kom före plattan "No More No Less" och jag har letat med ljus och lykta efter den och de låtar som inte var med på själva plattan. Utan reslutat. Det enda jag kommer ihåg var den mollfärgade tonen i låtarna och att de träffade precis där hjärtat är som skörast.
Så jag får hålla mig till "No More, No Less" fortfarande.
För det är en platta som verkligen förtjänar att uppmärksammas igen.
Så bra är den, fortfarande.
Nu blev det här också en slags hyllning till ZTV. En kanal som var livsviktig för en popfrälst ungdom runt 20 år på 1990-talet. Tillsammans med tidningen Pop och MTV med Ray Cokes, utgjorde den grunden för hela min uppväxt. Något som som jag ser tillbaka på med glädje nu när ZTV är borta och MTV kör meningslösa och könsnormscementerande skitprogram, istället för musik.
Tack Sonic för nostalgikicken!
Och kom ihåg, musik är fortfarande en konstart hur många år den än har på nacken.
/Stefan
Kommentarer
Postat av: cbj
Stars On Mars uppstod ur indiefavoriterna Fem Snabba. När de spelade på Rockhuset i Östersund sa Sophie att hon älskade mitt skrivande. Knäsvag var ett passande ord. Fem Snabba ville att jag skulle skriva flera grejor åt dem, men jag hade tyvärr inte tid då. Men Stars On Mars var ännu roligare och om jag inte minns helt fel var de även på Yran...
Trackback
