En trippel roots
Kanadensiskan Amanda Rheaume är en aktad singer/songwriter med sina rötterna hos Métiserna,
som räknas till den Kanadensiska ursprungsbefolkningen tillsammans med indianer och inuiter.
När man känner till hennes bakgrund så kan man tydligt förnimma influenser i några av de tio
låtarna på "Keep A Fire" (Amanda Rheaume/Hemifrån), hennes fjärde fullängdare
sedan 2009.
Fylld med elegant, personlig och varm folkcountrypop från en utsökt sångerska och låtskriverska
som öppnat konserter för både Emmylou Harris och Lucinda Williams och absolut tål jämförelsen.
Definitivt dags att upptäcka Amanda som ifjol erhöll "Canadian Folk Music Award for Aboriginal
Songwriter Of The Year" och en Juno Award nominering för "Aboriginal Album Of The Year" för
just "K.A.F."
Det skulle utan tvekan kunna skrivas en bok om amerikanske singer/songwriter och folkmusikern
Joel Rafael´s 50 år som artist.
Han startade den som trummis i en jazzkombo och via surfmusik så sveptes han med i folkmusik
vågen på tidigt 60-tal.
Och det är därifrån han tar avstamp på färska albumet "Baladista" (Inside Recordings/Hemifrån).
Joel Rafael´s 50 år som artist.
Han startade den som trummis i en jazzkombo och via surfmusik så sveptes han med i folkmusik
vågen på tidigt 60-tal.
Och det är därifrån han tar avstamp på färska albumet "Baladista" (Inside Recordings/Hemifrån).
Han var ytterst nära att skickas till kriget i Vietnam under 60-talet men hamnade istället i Los Angeles
där han levererade musik från scener som Troubadour och Ash Grove.
Under 70 och 80-talen spelade han tillsammans med Rosie Flores, Jesse Colin Young och diverse
andra konstellationer. 1981 gjorde han sin solodebut med fullängdaren "Dharma Bums".
Efter två album med The Joe Rafael Band, självbetitlade debuten 1994 och
"Old Wood Barn" (1996), så blev han erbjuden av Jackson Browne skivbolag Inside Recordings att
göra "Hooper" (2000) som blev den gruppens sista album.
där han levererade musik från scener som Troubadour och Ash Grove.
Under 70 och 80-talen spelade han tillsammans med Rosie Flores, Jesse Colin Young och diverse
andra konstellationer. 1981 gjorde han sin solodebut med fullängdaren "Dharma Bums".
Efter två album med The Joe Rafael Band, självbetitlade debuten 1994 och
"Old Wood Barn" (1996), så blev han erbjuden av Jackson Browne skivbolag Inside Recordings att
göra "Hooper" (2000) som blev den gruppens sista album.
Efter fem års uppträdanden på The Woody Guthrie Festival, kände sig Rafael mogen för att göra
ett album med Woody original.
"Woodeye" kom 2003, och kort därefter började han fokusera på uppföljaren "Woodyboye" som
släpptes två år senare och där en handfull sånger är byggda runt texter som han fick av Guthries
dotter Nora.
Ovanstående summering är bara ett axplock från ett musikerliv som är värd en ordentlig
djupdykning.
Och som start passar det perfekt att börja med "Baladista".
ett album med Woody original.
"Woodeye" kom 2003, och kort därefter började han fokusera på uppföljaren "Woodyboye" som
släpptes två år senare och där en handfull sånger är byggda runt texter som han fick av Guthries
dotter Nora.
Ovanstående summering är bara ett axplock från ett musikerliv som är värd en ordentlig
djupdykning.
Och som start passar det perfekt att börja med "Baladista".
New York baserad Spuyten Duyvil’s (Spite+en Die+vul) säger att deras tredje album "The Social
Music Hour" (Spuyten Duyvil Music/Hemifrån) ska ses som en kärleksförklaring till filmmakaren
Harry Smith’s egenhändigt sammanställda samling “Anthology Of American Music”.
Music Hour" (Spuyten Duyvil Music/Hemifrån) ska ses som en kärleksförklaring till filmmakaren
Harry Smith’s egenhändigt sammanställda samling “Anthology Of American Music”.
Sex album där Smith från sitt eget arkiv av 78-varvare valt ut 84 amerikansk folk, blues och country
låtar som spelades in mellan 1927-1932.
låtar som spelades in mellan 1927-1932.
Även om man känna av de antika vingslagen i sextettens intima, hudnära men också
skönt bullriga sound inspelar med instrument och i en miljö förankrad i dåtid, så är Spuyten Duyvil
som musikaliska välgörare bara tidlöst rätt.
Inspelat så gott som live med minimala omtagningar så är dussinet låtar en tidlös upplyftande blandning
långt ifrån könlöst lager-på-lager tänk.
Med leadsångerskan Beth Jamie Kaufman långt fram i ljudbilden blir det gott.
/Björn
skönt bullriga sound inspelar med instrument och i en miljö förankrad i dåtid, så är Spuyten Duyvil
som musikaliska välgörare bara tidlöst rätt.
Inspelat så gott som live med minimala omtagningar så är dussinet låtar en tidlös upplyftande blandning
långt ifrån könlöst lager-på-lager tänk.
Med leadsångerskan Beth Jamie Kaufman långt fram i ljudbilden blir det gott.
/Björn
Kommentarer
Trackback
