It´s hard to be a rebel...

 
Det här är Miley Cyrus senaste.
Jag vill gärna gilla henne och det hon gör...
Men det känns inte speciellt fräscht.
Låten "We Can´t Stop" har en melakoliskt liten melodi som för tankarna mot Gwen Stefani och Madonna. Inte alls dålig. Utan en rätt så tilltalande melodi, må jag säga. (Alla som förutspått musikens undergång med allt nytt som föds ur nytänk inom musikskapande har och kommer alltså alltid, att ha fel.)
Ganska mycket 80-tal. Men försäkerhetsskull lägger producenterna på det där nya trumljudet, så låter det mer 2013. Texten handlar mest om att Miley Cyrus och andra tonåringar i USA inte kan sluta festa a la Hollywoodstyle. Ja, om man har pengar alltså. De som inte har egen pool kör väl sitt white trash party som vanligt...
Det här oroar mig en aning.
Var är det nya som ska få oss 30plussare och över börja gnälla över ungdomens förfall?
Det har ju alltid varit så. Oavsett om det handlat om jazzens intåg i populärkulturen, swingmusiken på 40-talet. Alice Babs. Rockens födsel med Elvis höftvickande. Psykadelia. Hårdrock. Punk. Synten, som skulle äta upp vanliga instrument. Ravekulturen, som bara knarkare höll på med.
Men vad har vi idag?
Miley Cyrus och Eric Saade-kopian Anton Ewald?
Jo, jag kan nog tro att en del republikaner i amerikanska södern förfösar sig över Miley Cyrus rumpskakande.
Men för oss andra så har vi sett det här förrut. Skillnaden är väl att Miley Cyrus gör fler grimascher och räcker ut tungan fler gånger än Madonna,
Jag har försökt att förfasa mig över att DJs numer är stora stjärnor. Jag menar, hur lata är vi inte när vi ska beundra den som spelar skivor än de som i första läget skapade musiken? Det är som att beundra reklamfilmer för att de använder gammal musik eller bygger på tvserieridéer eller filmidéer från förr.
Fast, jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt kul ändå med DJs. Speciellt skapande DJs. Som Avicii eller Rebecka Och Fiona. Jag kan försöka förfasa mig över kotlettfrisyrerna som tycker att det är fräscht att gå på Friends arena och kolla in Swedish House Mafia.
Något vi andra gjorde för 20 år sedan!!!
På den tiden rave var något fasansfullt som högerpolitiker ville stoppa och som polisen hade ögonen på.
Då var det rebelliskt. Och housemusiken stämplades som ecstacymusik i Sverige.
Men SHM på Friends Arena var ju trots allt en rätt kul happening. Och SHM har ju fått fram ett par snygga singlar... Så jag kan inte förfasa mig hela vägen ut. Och förfasandet handlar ju egentligen om att folk har sådan dåliga fantasi att man tar ett 20 år gammalt koncept och låtsas som om det skulle vara nytt.
Det stör mig.
För det betyder att ingenting revolutionerande är på gång.
Bara att det handlar om samma skåpmat.
Skillnadnen är att nu ska det studsas i på en arena istället för en sunkig lagerlokal.
 
 
Så vad är rebelliskt i dag?
Det är nog faktiskt ingen som vågar vara rebllisk i dag.
I en tid då vi faktiskt inte ser något fel i att stora vinster plockas ut från företag vars uppgifter är att utbilda barn och vårda våra äldre nära och kära. Det här synsättet har gjort att det idag 2013 är mer fel att det finns regler för en människa att inte kunna plocka ut vinst, än att det ska finnas empati och solidaritet för en annan mindre lyckligt lottad människa.
Då är det liksom lite svårt att vara rebell... Själva moralen och åsikten om människors lika värde är ju lite på kant.
Men det betyder inte att man inte kan vara rebellisk.
Man kan fortfarande vara rebellisk mot överhet, pengar och marknad som styr människan istället för tvärtom, politik osv... Som Springsteen var 2001 med låten "41 shots". Fast å andra sidan får han ju majoriteten av USA och Europas befolkning med sig. Bara för att han är Springsteen.
Så, så himla rebelliskt blir det ju inte i efterhand. Men just då, var "41 shots" skakande eftersom den beskrev den verklighet som fanns då i USA. 
Revolt emot mina värderingar? Tja... Då handlar det mer om att dottern kommer hem en dag och säger att hon blivit religiös eller ska turnéra med Carola...
 
Bengt Ohlsson har i DN varit rebellisk genom att försöka slå ett slag för högerkulturen. Han har försökt ifrågasätta varför rödvinsvänstern har monopol på all kultur. I Ohlssons värld är han själv säkert jätterebellisk.
Wille Crafoord har också försökt att dra paraleller mellan högersymaptiserande och exempelvis John Lennon.
Det blir sällan ett bra resonemang. Anledningen till att huvuddelen av svenska artister dragit sig till vänster har alltid varit sammankopplade med att man slår underifrån. Inte att man vill göra om Sverige till ett nytt DDR med två tv-kanaler enbart och 100% indoktrinering, eller andra dumma idéer som Crafoord slänger ur sig om försvar till varför just han valt högersidan. 
Vore ju bättre om han var ärlig. Han kommer från en adelsfamilj. Han har tjänat pengar. Han vill kunna leva på sitt yrke. Svårare än så är det ju inte, nu när Crafoords popularitet faktiskt har dalat. Hans underfundiga texter hör man allt mindre om. Mycket, faktiskt, på grund av att Crafoord verklighetbild inte riktigt är 2013. Men, också, att han faktiskt blivit lite utstött pga stöd till moderaterna.
Som artist är det nog ändå bäst att inte välja sida. Att ständigt ställa sig i opposition. Att ständigt kritisera makten oavsett vem som har den.
 
Bra konst kommer från vänster säger en del. Jag vet inte om jag kan hålla med om hela begreppet, men konst som vill slå uppåt och som uttrycker en viss form av utanförskap eller underlägsenhet, kommer onekligen från ett politiskt vänsterhåll, ja. Men om det skulle vara "Bättre" handlar ju mer om tycke och smak.
Men frågan är om alla sorters kultur och konst ska politiseras?
Vettifan om jag tycker det.
Jag undrar väl egentligen var all politisk musik tagit vägen. Är det bara Ry Cooder som protesterar nuförtiden?
Även om artister som John Lennon och Neil Young ligger mig personligt närmast om hjärtat, så finns det ju artister som sagt sig stödja republikaner i vissa lägen som jag också beundrar. Alice Cooper eller Lynyrd Skynyrd t ex.
Victor Barth-Kron skrev i DN i veckan om att vänsterfestivaler var på väg ut och högerfestivaler som Sunburst var det "nya".
Nu vet ju inte jag om Storsjöyran känner sig specifikt vänster direkt... Formuleringen om vänster mot högerfestivaler känns ganska skitnödig faktiskt. Man ska inte lägga in politik i kulturen i absurdum.
För att vara lite elak handlar det om att intresset för levande musik är lite mindre nu. Party a la Hollywood, lite mer inne.
Man måste tydligen välja mellan gitarronani och posers med skivspelare.
Känner att jag inte har någon lust med det.
Jag fortsätter ändå med att undra var alla rebeller tagit vägen..?
Rebellkopiorna som är nu, är ju så vansinngt orebelliska och tråkiga.
 
Jaha. Nu blev det så här jädra långt igen... Fasen...
 
/Stefan
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0