Ingen behöver vara orolig för Elliott
Det har i år gått 40 år sedan Elliott Murphy debuterade med den på alla sätt fängslande ”Aquashow”. Och det är inte bara jag som anser det Polydor-utgivna albumet vara ett av alla tiders finaste debutalbum. Det har sedan dess varit 40 år av karriärmässig berg- och dalbana. Från de största scenerna och de största skivbolagen till en tillvaro mer vid sidan av de stora allfartsvägarna. Men sedan han flyttade till Paris i början av 1990-talet har det var mer stabilt. Ett nytt album nästan varje år och över 100 konserter årligen.
”It Takes A Worried man” är betydligt över hans trettionde studioalbum. Någon säger 32:a och det kan kanske stämma. Titeln är givetvis hämtad från klassiska ”Worried Man Blues” som inleder albumet. En sång om ängslan och oro och att vara på väg mot ett fängelse för något som man kanske inte gjort. Carter Family spelade in den redan 1930 och kanske är det Woody Guthries version som är mest känd. Men sången om den orolige mannen som sjunger sånger om sin oro stämmer kanske inte helt in på Elliott Murphy. Hans sånger präglas av ett yrkeskunnande och en säkerhet som hos få andra.
Men varje låt här berättar en historia. Vi får resa runt och vistas både på landsbygd och i den storstadsromantik som är Elliotts speciella signum. Ja vi tas till och med till ”Murphyland”. En catchy sång som reflekterar en karriär och väver ihop udda bilder. Bakom finns ständige parhästen Olivier Durands skönt ylande gitarr och ofta stabile Kenny Margolis klaviatur. Kenny som en gång starkt bidrog till Mink De Villes fina ljudbild.
Elliott Murphy är ingen självutlämnande artist som vrider ut och in på sina egna erfarenheter, han är mer av en författare och berättare. Och där har han få jämlikar.
De elva sångerna är varierade. Och texterna står som alltid i centrum. Här gestaltas historia på historia. Det är sköna berättelser som ges sin musikaliska inramning av ballader, rock, country och allra finast kanske i ödsliga ”I Am Empty” där Patti Scialfa, ja, just fru Springsteen minsann, gästar i kören och Elliotts eget munspel skapar stämning.
I producentstolen i både Belgien och USA sitter för andra gången Elliott Murphys son Gaspard Murphy. Och på samma sätt som Dante Kinnunen i Sverige fått fram mer liv och känsla från sin far Toni Holgersson gör Gaspard att Elliott har fått ett nytt bett i sin ljudbild där Olivier Durands gitarr också lyfts fram ännu mer. Och det rockar mer i ljudbilden än vad det gjort på många år och balladerna är mer laddade med känsla. Dessutom fungerar Elliotts lättigenkännliga sköna röst så fint albumet igenom.
Vi är kanske inte så många som hört allt Elliott Murphy har gjort, men det har jag. Sammantaget är detta ett album som nog som helhet är Elliott Murphys bästa på 2000-talet. Inte dåligt av en sångare och låtskrivare som hållit på i 40 år. I mars fyller Elliott 64 år för övrigt. Och i vår kommer han till Sverige för att ge ett halvdussin konserter tillsammans med just Olivier Durand. Till Östersund och IF Popgeni kommer den dynamiska duon den 25 april och med sig har de Basse Wickman.
Liknande artister: Steve Forbert, Bruce Springsteen, John Mellencamp, Magnus Lindberg
Christer B. Jarlås
