Grattis yran.
Raphael Saadiq ”Stone rollin´”
(Columbia/Sony)
PPPP
Genom åren som recensent har jag haft ett speciellt öga för soul, gammal som ny. Det är den genren jag ständigt haft bevakning på och under 90-talets enorma Northern Soul-väg, då det vällde fram mängder med guldkorn ur arkiven, var det riktigt svårt att hänga med i svängarna, för att inte tala om i plånboken. Men även den sortens reträtt till vad man missat, har sin begränsning. Det är liksom mer svårt att finna nutida utövare av den genuina soulmusiken. Krasst uttryckt växer de idag inte på träd.
Det är där som yranaktuella Raphael Saadiq klivit in med stil och finess, känsla och naturbegåvning.
Efter karriären med Tony! Toni! Toné! har Saadiqs fyra solourgåvor sakta men säkert kantrat över till att vårda dåtidens svarta musik, om än i egen tappning där låtskrivandet varit lika starkt som under åren med Brothers Wayne och kusinen Timothy Christian i TTT. Mellanspelet i supertrion Lucy Pearl (med Dawn Robinson och Ali Shaheed Muhammad) bjöd också det på en imponerande studioplatta innan solokarriren tog vid för tio år sedan.
De två senaste utgåvorna ”Ray Ray” och ”The way I see it” har fått oss lovers av 60/70-tals soul & funk att sucka djupt av beundran och glädjande nog är ”Stone rollin´” en direkt fortsättning, där låtmaterialet är sagolikt bra. Saadiqs känsla som producent (fråga Macy Gray, TLC och The Roots som har haft förmånen att anlita denne magiker) är en pusselbit som gör att lyssnaren lika gärna kan säga att det här är inspelningar som kan härröra från dåtidens klassiska sound. Det partykitschiga singelsläppet ”Radio” har banat väg för albumet som bjuder på en drös lika knäckande bra låtar och jag längtar redan nu att få höra Raphael livs levande på yran. Eller vad sägs om de här orden, då Saadiq med band bjöd på en livs levande förhandslyssning i New York i februari av låtarna på ”Stone rollin´”:
”Raphael Saadiq is the perfect example of an artist whose albums don’t give you the full experience of how great their talent is. Live he is beyond amazing and vocals are better than anything he’s ever recorded” (www.soulculture.co.uk)
Say no more, liksom.
/B-O
Raphael är på alla sätt mycket intressantare Yran-besök än både Pete och Roky som handlar mest om de ska klara av det eller ej. Raphael står på toppen av sin förmåga just nu - och så kommer han hit - härligt!
Skitbra recension för övrigt!
Härligt att du kunnat bytt ut bokmalen mot popnörden för en stund.
