Popgeni

 

 

 

29: e april är en klart högklassig fredag. Åtminstone om man gillar musik extraordinär.

Jon Auer och Ken Stringfellow som alltid varit synonymt med The Posies lossar då sitt åttonde
album "Solid States" (Lojinx/Border), uppföljaren till 2010 års "Blood/Candy",

Deras alltid lika fräscha, granna och klassikt tidlösa poptråd sedan debuten med "Failure" 1988 har
färgats av klassisk 60-tals pop, tidlös power pop, bullrig garagerock och Seattledito, men alltid
utifrån duons gigantiska och personliga låtskrivarsnille och känsla för melodier.
Ett extra stort plus i helheten har deras röster och den omistliga stämmsången alltid varit.

Förutsättningarna inför återkomsten med "S.S." blev totalt chockerande när Posies trumslagaren,
sedan 2001, och tillika nära vännen Darius Minwalla hastigt och totalt oväntat avled i slutet av maj 2015.

Medvetandet om att livet levs på en oerhört skörd tråd fick duon att tänka om vad gällde gruppens
fortsatta formande av sin musikmission.
Man lämnade den genialiska grundidén att bara kliva in i en studio och rätt och slätt panga ur sig
musiken med basic garageband filosofi.

 

Istället satt Jon och Ken, som båda vid sidan Posies är aktiva producenter av andra artister, i sina respektive
hemstudios och skapade låtförslag med en elektronisk ljudbild som man skickade till varandra.
Synthar och keyboards dominerar mer än någonsin på albumets 12 låtar och gitarrerna används mer som
soloinstrument och för att skapa effekter.
Trummorna lades på i ett senare skede i Los Angeles med Frankie Siragusa (som producerade Ken´s
soloalbum "Danzig In The Moonlight" och som är med på den nuvarande turnén) och i Kansas med 
Kliph Scurlock som rummat för Flaming Lips under många år.

 

Men även om Auer och Stringfellow väljer ett mer "maskinellt" upplägg på "S.S." så tullar man aldrig 
på kvalité, integritet och högklassig musikalisk utstrålning.
Viljan att alltid upptäcka, växa, göra annorlunda, pröva nytt och inte fastna i ett visst mönster har alltid

varit The Posies drivkraft. 
Eller som Jon Auer och Ken Stringfellow säger själva. "det är vår plikt som artister och musiker att ta
risker och fortsätta utforska".
/Björn