Ett nytt ess i leken
PPPPP
En del gillar rockiga R.E.M. Andra de melodiskt vackra och innerliga pop och balladbandet R.E.M.
Men de flesta gillar både och.
Har man som jag varit med från den totala knockoutstarten med ”Murmur” 1983 så är det enkelt och självklart att man tar ”C.I.N” till sig rent reflexmässigt. Men det har inget med rutin att göra.
Känslan i akustiskt burna låtar som ”Oh My Heart”, ”Überlin”, ”It Happened Today” (duett med Eddie Vedder), sommarens redan nu finaste singalonglåt ”Every Day Is Yours To Win”, ”Walk it Back” och ”Me, Marlon Brando, Marlon Brando” är hudnära.
Rock, punk och powerpop drivet i öppningspåret ”Discoverer”, ”All The Best”, ”Mine Smell Like Honey, ”Alligator Aviator Autopilot Antim” (Lenny Kaye och Peaches gästar) och ”That Someone Is You” är i både stämningslägena ett råbra material från ett band som fortfarande har knivskarpa ambitioner att leverera.
Michael Stipe sjunger lika bäst som någonsin, Peter Bucks Rickenbackerarsenal väver granna trasmattor oavsett hårt eller mjukt och Mike Mills backgroundylande är lika ryggradsförlösande som någonsin tidigare.
”Collapse Into Now” är lagad av garanterat R.E.M. beprövade ingridienser.
Men sanningen är att de plockar fram alla de finaste tricken i manualen som skapat en ytterst svårslagen och kvalitativ discografi som spänner över 28 år och 15 studioalbum.
Att ha kvar den rätta glöden efter så lång tid är stort och avslutande jätten ”Blue” med en telefonslursmässande Stipe i bakgrunden och Patti Smith i en vokal huvudroll blir bara större som för varje gång.
Herrar Stipe, Buck och Mills är trygga i sin historik och vågar luta sig mot sitt förflutna. Det är mycket det som gör ”C.I.N” till ett album som tål att jämföras med vilket som helst av essen i backkatalogen.
Liknande artister: The Minus 5, Matthew Sweet, Paul Westerberg, Manic Street Preachers, Toad The Wet Sprocket.
Björn Bostrand
Kommentarer
Trackback
