Vrid upp!!!!!!
Saker och ting kommer liksom tillbaka till en när man har klivit upp i den övre medelåldern och minns hur fassan & mossan gnällde över för hög volym på stereon. Nu när 19-åringen i rummet bredvid lirar allt mellan Dylan till råtechno på en betydligt högre volym än vad mina navelsträngar skulle ha tillåtit, förstår jag det där med evolution.
Det här är ett strålande exempel på en låt som helt enkelt måste lyssnas på smärtsamt högt, inte för att den är sunkig i grunden (för det är den verkligen inte), utan för att syntbaspulsen i Pete Shelleys ”Telephone operator” bara ska kännas i njurarna och smärtan är underbart skön.
/B-O
Kommentarer
Postat av: Björn Bostrand
Fan oxå! Nu hann du före mig. Men då är det 1-1 i den interna matchen.
Tack för en fantastisk låt som jag också fortfarande lirar svinhögt när chansen dyker upp.
Trackback
