Popgeni

999

“999” (United Artists/Albion) 1978

Den brittiska punkkvartetten bildades lördagen den 5 december 1976 och i början av maj firade de 35 år med ett gig på The Garage, Islington.

Amazing, skriver de själva på sin hemsida om de 35 åren i punkens tjänst och det är väl bara att erkänna att man inte hade en ANING om att de fortfarande existerade.

Men 1978, och fortfarande, är den självbetitlade debuten en adrenalinkick med sina hårt attackerande låtar och en påträngande och smånonchalanta och påflugna vokal attityd.

Här finns också ett gäng helvassa och klassiska punkstycken med en helt pricksäker mix av punk och new wave rock.

“Chicane Destination”, “Emergenzy”, “I'm Alive” och “Hit Me” berättar det mesta om vad genren egentligen handlade om.

Nick Cash, vocals & guitar, Guy Days, vocals & lead guitar, John Watson, bas, och Pablo Labritain, drums, lirade på debuten, och de tre förstnämnda var också med på 35 årsjubileumet.

Jag kan inte lista ut vilket ackord den bastanta vänsterhanden tar på baksidan av omgångens Hidden Treasure.

Men en sak är säker. Det handlar om ett album med jordnära rock och pop av de finaste slaget och ganska säkert väl förekommande i den över genomsnittet passionerade vinylcollectorn.

/Björn

Nektar

“Down To Earth” (United Artists) 1974

Ännu en 74:a.

Samma årgång som 64:an Be Bop Deluxe “Axe Victim” och dessutom nära samma musikaliska tidsanda.

Mitt förhållande till den psychedelisk progrock vågen på 70-talet var ganska svalt och det är något man ångrar idag när priserna på gammal svårlyssnad vinylprog betingar fyrsiffriga belopp på nätauktionerna.

Jag vet inte vad de som säger att “D.T.E.” varken är Nektars sämsta eller bästa album menar? Men personligen är det min favorit jämfört med “Recycled” från 1976 och “Magic Is The Child” 1977 som också häckar på mina vinylhyllor.

Och visst bjussade de fyra britterna, Allan Freeman, keyboards & vocals, Roye Albrighton, guitar & vocals, Derek Moore, bass, mellotron, vocals, och Ron Howden, drums, som träffades 1968 i Hamburg på klassiska Star Club på något mer än bara en massa flum och trötta och utdragna solon på respektive i.

Jag har alltid och kommer alltid att prisa vikten av melodier, och det oavsett vilken genren man härjar inom.

Och Nektar vårdade melodierna på “D.T.E.”

Cirkustemat är läckert och de nio spåren bildar en snygg helhet med eleganta övergångar och en genomlyssning i tidiga maj 2012 gör att jag faktiskt känner vibrationerna från 38 år bakåt I tiden.

H.T känns som “a total mindbender” och jag kan bara inte låta bli att undra om det är någon därute som liksom jag sitter inne med den här amerikanska softrockarens andra fullängdare från 1980?

Han slog aldrig igenom själv på riktigt, men fick en hel del cred och uppskattning som låtskrivare åt andra artister när de som mest behövde det.

/Björn

Be Bop Deluxe

“Axe Victim” (Harvest) 1974

Kanske var det min plötsligt rivjärnsonda hals som fick mig att plocka fram den brittiska trions debutalbum på en klassisk och eftertraktade etikett hos samlarna.

Men jag har alltid tyckt att omslaget är ett av de snyggaste från 70-talet som jag har min samling.

Bill William Nelson har varit med tidigare i Vinylkällaren, då under bandpseudonymen Red Noise och med fullängdaren “Sound On Sound”.

Här är det som väntat hans röst och gitarr som talar i en mix av progressiv rock, protopunk, glamrock och new wave som bitvia famlar och letar efter sin rätta identitet.

Nelson gjorde mäktigare, pampigare och vassare artrock på uppföljare som “Futurama", “Sunburst Finish”, “Drastic Plastic” och “Modern Music”.

Men grunden till det gigantiska soundet murades här och visst borde “Love Is Swift Arrows”, “Night Creatures” och “Rocket Cathedrals” ha platsat på någon av de best off samlingar som finns med Be Bop Deluxe.

64:an H.T. må har en lite intetsägande baksida men är annars ett grandiost och underbart varmt album.

Att gruppen har rötterna i County Durman, England, är enda ledtråden jag bjussar på.

God speed the plough...

/Björn

Figaro

“Figaro” (CBS) 1976

Tidens tand har varit grym mot svenska proggkvartetten Figaro.

1976 tyckte jag att det här var en bra och ganska lattjo platta och vi lirade den på våra förfester innan det var dags att dra på diskot.

36 år senare har det mesta av mys och kvalitetsfaktorn flagnat och man kan inte låta bli att fundera över hur det kunde bli så.

Men jag hittar inget svar.

Innan man tog gruppnamnet Figaro kallade man sig Duga.

Peter “Ta Mig Till Havet” Lundblad, Tommy Andersson, Palle Sundlin, Anders Nordh, och Torbjörn Eklund var en imponerande sättning musiker på den tiden.

Texterna som då kändes lite coola är idag mest småpatetiska funderingar från en musikalisk era som innehöll både grus och guld.

“Harry Brass” och “DJ” var textmässigt vassa nedslag på aktuella ämnen från tidsperioden som nu mest framkallar en lätt generande rodnad på kinderna och man undrar vad låtskrivarna Lundblad, Sundlin och Nordh har för känslor för de 11 låtarna på "supergruppens" enda fullängdaren idag?

Men visst måste man erkänna att det finns en del ganska snygga arrangemang av låtarna som smakar Landslaget (Lasse Lindbom, Magnus Lindberg m.fl) och därför borde vara värda en liten notis i svensk progghistoria.

63:e Hidden Treasure som bara är ett år yngre har därmed behållit sin spänst och attityd totalt.

Inte ett billigt trick så långt örat hör och helt klart en av mina givna favoriter från det gyllene året 1977.

Mer info än så får ni inte.

Och mer behöver ni nog inte för att knäcka den påsknöten.

/Björn

Al Stewart

“Modern Times” (CBS) 1975

Måste bara haka på det aktningsvärda Stewart pushningen som pågått både här och på IF Popgeni siten den senaste tiden.

Om man kollar recensioner av den Glasgow födde folk och popsångarens backkatalog så verkar det som om mina investeringar av hans vinylutgåvor handlar om hans bästa under en 40 år lång karriär som pågår fortfarande.

För visst var han som “hetast” mellan 75-80, om nu uttrycket platsar i sammanhanget.

För förutom “M.T.” så står “The Year Of The Cat” (1976), “Time Passages” (1978), “24 Carrots” (1980) på mina vinylhyllor.

Efter det blev det ett glapp i  karrären med ett par livealbum och när det var dags för nästa studioalbum “Russians & Americans” 1984, också på hyllan, så var mottagandet av någon anledning mycket svalare.

Här, liksom på flera andra av sina andra album, hade han under den här perioden med sig eleganta gitarristen Tim Renwick (Sutherland Brothers & Quiver).

Pete Wingfield och Peter Woods dubblar på keyboards och Barry de Souza och Gerry Conway (Fairport Convention) växlar bakom trummorna.

I vanlig ordning var texter i ypperlig harmoni med det musikaliska uttrycket.

Som på What's Going On” där han funderade varför lite stjärnglans plötsligt kan förvandlad människor totalt, “now you come to me and you got green streaks in your hair, you walk like Greta Garbo, but you talk like Yogi Bear”.

Åtta låtar som tidsmässigt sträckte ut sig mellan “Sirens Of Titan” 2.46 och titelspårets 8.38. var också ett vanligt mönster för Stewarts utgåvor under den här tidsperioden.

Mellan “M.T.” och 62:ans Hidden Treasure med den softa sovrums inredningen skiljer det tre år.

H.T. 62:an släpptes 1978, och det finns en klockren koppling mellan de båda albumen.

Borde inte vara allt för svårt för ärrade vinylstofiler som gärna investerade i sofistikerad och stundtals överpompös Genesis-pop är det begav sig.

/Björn

Tim heter Finn i efternamn och den småspeedade snubben på akustisk gitarr i "Bold As Brass" är döpt till Neil och är hans lillebror.
"Dizrhytmia" är namnet på vinylen som jag köpte 1977 på snygga Chrysalis etiketten.
"Dizrhytmia" är också en i raden av alldeles förträffligt egna och upplyftande fullängdare från Split Enz som bildades i Auckland, New Zealand, 1972 av Tim Finn och Phil Judd.
"Bold As Brass" öppnar albumet och "My Mistake" följer upp...
/Björn

Dreams So Real

“Rough Night In Jericho (Mercury) 1988

Athens trion Barry Marler, lead vocals & guitars, Trent Allen, vocals & bass och Drew Worshaw, drums, var ett av de mindre kända banden som ploppade upp på den ytterst kreativa och spännande pop och rockscenen i Athens, Georgia under 80-talet.

1984 släppte man debutsingeln “Everywhere Girl” som producerades av R.E.M. snillet Peter Buck, och Buck satt också på producentstolen när debutalbumet “Father's House” kom till.

Men det var “R.N.I.J.” som släpptes två år efter”F.H.” som blev glittret i kronan som bara kom att bli tre album lång när “Gloryline” (1990) avslutade karriären.

Dreams So Real var liksom på rätt plats vid rätt tid och visst är sanningen den att man aldrig i det stora hela var i närheten av R.E.M. och deras magiska sound.

“Rough... “ producerades av Bill Drescher och när det är som bäst är byggstenarna vackra harmonier, gitarrbaserade och melodiös granna poplåtar, stark och tydlig sång där titelspåret, “Bearing Witness” och “Melanie” sticker ut extra tydligt.

Dessutom är omslaget jäkligt snyggt för att inte tala om innerpåsens gitarrporträtt, så det motiverar klart en plats i källaren.

I förra larmade jag för att det var slut på sötebrödsdagarna när det gällde Hidden Treasure.

Så de närmaste omgångarna kommer jag att göra allt för att vara både obskyr och jäkligt nördig.

Tror jag i alla fall?

Den enda information ni får den här gången är att det inte är medlemmarna i Spooky Toth som jönsar sig på baksidan av detta magnifika album från 1977.

/Björn

New York Dolls

“New York Dolls” (Mercury) 1973

Det sägs att de gjorde punkrock flera år innan genren var officiell.

Men det gjorde både The Stooges och MC 5 i skiftet mellan 60 och 70 tal, utan att ha en susning om det.

Debuten från sångaren David Johansen, gitarristerna Johnny Thunders och Syl Sylvain, basisten Arthur Cane och trummisen Billy Murcia möttes av strålande recensioner från kåren.

Men köparna var tämligen iskalla och vinylalbumet peakade på en minst sagt blygsam 116: plats på den amerikanska försäljningslistan.

Fast personligen tycker jag att den Todd Rundgren producerade debuten med det läckra och på den tiden lite uppseendeväckande omslaget håller “the test of time” med sin charmigt nonchalanta rock'n'roll attityd.

“Personality Crisis”, “Looking For Kiss”, “Vietnamese Baby”, “Trash”, Bad Girl” och “Jet Boy” är sånt som absolut skulle ha kunnat platsa på Rolling Stones repertoar.

Omgångens H.T. har samma lipstick colour som dollsarna och bör vara en liten munsbit för alla som var energiska vinylmissbrukare under den senaste halvan av 70-talet.

Men i fortsättningen ska det bli betydligt tuffare på H.T. fronten...

/Björn

Lucinda Williams

“Lucinda Williams” (Rough Trade) 1988

Lucindas tredje album finns av någon outgrundlig anledning inte på Spotify.

Mystiskt eftersom både “Happy Woman Blues” från 1980 och magnifika uppföljaren “Sweet Old World” (1992) gör det.

Bedårande bra är även det här dussinet låtar starka albumet med sin helt oemotståndliga blandning av country, folk,blues och rock'n'roll.

Än i dag kan jag tycka att det var oerhört synd att samarbetet med Gurf Morlix som medproducent och musiker inte fortsatte efter “S.O.W.”.

För tillsammans med “Car Wheels On A Gravel Road” (1992) så utgör de en trippel som för mig definitivt är några av Lucindas högtidsstunder, även om hon aldrig någonsin under den fortsatta diskografin gjort mig det minsta besviken. Lägstanivån har ju alltid varit grymt hög när det gäller 59-åringen som rätt ofta beskrivits som en kvinnlig Bob Dylan.

“L.W.” innehåller Williams ess som “I Just Wanted To See You So Bad”, “The Night´s Too Long”, “Big Red Sun Blues”, “Passionate Kisses”, “Am I Too Blue”, “Changed The Locks” och Chester Burnette covern “I Asked For Water (He Gave Me Gasoline)”.

Och det berättar egentligen det mesta om detta albums förträfflighet. The Lucinda William Band, som det står på innerpåsen, består förutom av Morlix på gitarrer och divesere andra stränginstrument av John Ciambotti (ex. Clover) bas och trummisen Donald Lindley.

Ett gäng “additional musicians” som Jim Lauderdale är också med och bidrar till guldkanten.

Utgiven på både amerikanska Chameleon och engelska Rough Trade så känns det av någon anledning rätt coolt att jag har den på den senare etiketten.

Number 59 i The Hidden Treasure bjussar på mer ansikten (minns nr. 58) och nu handlar det om ett par klassiska nunor från den svenska musikscen. Borde vara lätt som en plätt för ganska många.

Och skulle det vara någon som plötsligt halkat in på det berömda bananskalet och undrar vad H. T. handlar om så är det artisten eller bandet samt titeln på albumet till höger om Lucinda som jag söker.

Go for it och försök hinna före oraklet från Grums.

/Björn

p style="margin-bottom: 0cm;">

The Rumour

“Frogs Sprouts Clogs And Krauts” (Stiff Records) 1978

Andra albumet från Graham Parkers kompband på solotripp ska ses som ett försöka att blanda upp pubrocken med new wave känsla med tonvikt på brittiskt smart och välljudande pop.

Brinsley Schwarz, gitarr & sång, Martin Belmont, gitarr & sång, Steve Goulding, trummor & sång, Andrew Bodnar, bas och Bob Andrews, keyboards & sång, var kvalitetsmässigt ett helläckert band som också behärskade konsten att skriva låtar som fortfarande känns som en fräsch och fräck korsning mellan Parker och Nick Lowe's uttryck.

Debuten “Max” med sin tillbakalutade och coola pubrock är klassad som deras höjdpunkt.

Men tillsammans med “Frogs...” och trean “ Purity Of Essence” bildar “Max” en trippel musikdokument som fler popgenier på vårt klot definitivt borde ta till sitt hjärta.

“Frozen Years” och “Emotional Traffic” är en helt strålande öppning på albumet och kompleteras snyggt av “Tired Of Waiting” (nej, inte en Kinks cover), “Loving You (Is Far Too Easy)”, “Euro”, Two Leaders” och “One Good Night”.

Att The Rumour åter slagit sina påsar ihop med Graham Parker och släpper en platta senare i år känns fantastiskt roligt och som en återförening som det under inga omständigheter går att misslyckas med.

Nummer 58:a i the never ending story, Hidden Treasure, handlar om en klockren vinylklassiker med ytterligare nio år på nacken, och definitivt många fler varv på den samlade arsenalen av världens skivtallrikar, jämfört med “småttingarna” The Rumour.

För den som är expert på pop och rockskägg så bör snubben uppe i högra hörnet på albumets baksida vara en tillräckligt bra ledtråd för att knäcka nöten.

Det är inte helt omöjligt att det kommer att dyka upp någon fråga som har direkt koppling till albumet under kvällens Popgeni-party hos Erik.

Det känns ytterst surt att undertecknad inte kan vara med från start där (work, work,work) utan får ansluta några timmar senare för att suga i sig av den oemotståndliga atmosfären som alltid är likhetstecken med Popgenikvällarna.

/Björn

Todd Rundgren

“Something/Anything” (Bearsville) 1972

Dubbelalbumen har varit sällsynta i Vinylkällaren. Tror faktiskt inte det har förekommit ett enda tidigare i en snabb eftertanke (rätta mig om jag har fel, Hans).

Men när det nu förmodligen är debut för detta både älskvärda och ibland också ganska onödiga format så plockar jag fram en av de bästa någonsin genom tiderna.

För att inte säga en helt tidlös klassiker som är lika bländande bra den 31 januari 2012 som den var när den släpptes i februari 1972.

För det mesta på egen hand så formade Todd ett dubbel som är en bländande uppvisning i låtskrivarkonstens svåra hantverk.

Magnifika “I Saw The Light” öppnar och sen följer ytterligare 24 spår som är en provkarta över Rundgrens snille, bredd, lekfullhet och hängivna koll på alla genrer som finns på kartan.

Tänker inte rabbla låtar utan trumfar istället med en Spotifyare Todd Rundgren "Something/Anything" så kan du upptäcka albumet själv om det nu inte redan är gjort.

Todd tangerade bitvis brilliansen på “Something/Anything” senare I karriären, men aldrig med samma monumentala kraft som på “S/A”, som är nummer tre i en lång, längre och längst albumdiskografi.

57:e Hidden Treasure är ett ess från 70-talet där de fyra synliga bokstäverna överst på baksidan berättar det mesta. Kanske också den röda och på den tiden tämligen välkända skivbolagsloggan.

Brittiskt, och en pärla. Men absolut inte Showawaddywaddy.

Guess Who! Inte gruppen förstås.

/Björn

Tracey Ullman

“You Broke My Heart In 17 Places” (Stiff Records/MCA) 1983

Vilket popalbum med stenhård flirt på 60-talet hon gjorde med sin debut. Men sen blev det bara en fullängdare till innan Ullman “faded away” från popscenen.

Lite som en musikalisk syster med saliga Kirsty MacColl, och att hon fick en monsterhit med Kirstys “They Don't Know” kändes som rätt naturligt då, och den finns naturligtvis med på albumet som ett bland 11 spår.

MacColl är också med och körar liksom The Flying Pickets och en lång radda andra.

Här finns klassisk 60-talspop, både I lånad form direkt från det magiska deceniets smörgåsbord, och från 80-talet men med rotsystemet 20 år bakåt I tiden.

Och Ullman gör verkligen låtar som Jackie De Shannons “Breakaway” och Sandie Shaws “Long Live Love” rättvisa

Breda leenden hela vägen. Och varför inte för det är ju fredag och man är ledig.

Han som flinar upp sig så maximalt på baksidan av 56:ans Hidden Treasure är inte brorsa till dem som gjorde det här albumet 1970 och därmed tog första steget i en mäktig musikalisk karriär som fortfarande pågår.

Vem och vilket album?

/Björn

Full Time Men

“Your Face My Fist” (New Rose) 1988

Obskyrt?

Visst, men likt förbaskat en läcker supergrupp för bara ett par tillfällen.

När amerikanska The Fleshtones var lite på dekis under sent 80-tal så samlade Keith Streng ihop större delen av bandet och gjorde som F.T.M. en EP och den här sköna fullängdaren med assistans av polare från en handfull ytterst älskvärda grupper.

Peter Buck (R.E.M.), Pat Dinizio (The Smithereens), Jeff Connolly (Lyres), Dave Faulkner (Hoodoo Gurus) och Stiv Bators (Dead Boys) bidrar pricksäkert till resultatet som är klart besläktat med Fleshtones retro garagerock.

11 spår, de flesta med Streng som en av låtskrivare, men även några eleganta covers som The Creations “Making Time”, Holland, Dozier, Holland “Baby Don´t Do It” och Ida Cox “Four Day Creep”.

Det lär bara vara ett fåtal som var på hugget när det här blixtsnabba nedslaget i rockhistorien dök upp.

Men vi som lyckades snubbla över den gläds naturligtvis över att kunna sortera in den som en skitsnygg nördig vinyl i samligen.

H.T:n to the right handlar om en klassiker med pudelvinkling och ett riktigt ess i sin genrer. Ett måste för praktiskt taget vem som helst som vill ha hyfsad klass och bredd på sin skivsamling.

Lätt som en plätt. Eller hur?

/Björn

The Beasts Of Bourbon

“The Axemans Jazz” (Big Time) 1985

Debutalbumet från en australiensisk supergrupp.

Men både då och nu så är det nog bara en liten klick utanför aussieland som reagerar på gruppens personliga sammansättning.

Sångaren Tex Perkins (Australiens svar på Tom Waits) bildade gruppen 1983 och lånade in gitarristerna Spencer P. Jones (The Johnnys) och Kim Salmon (The Scientists), trummisen James Baker (Hoodoo Gurus och basisten Boris Sudjovic (The Scientists och senare Dubrovniks) till något som blev ett sidoprojekt fram till 1987 då både The Johnnys och The Scientists splittrades.

Nio av spåren spelades in rätt upp och ner på en enda kväll med en viss Tony Cohen i producentstolen till den klart acceptabla kostnaden av 100 dollar. Nummer tio “Good Times” är en liveinspelning.

Covern på amerikanske countrysångaren Leon Paynes “Psycho” blev en hit på den alternativa radion i hemlandet men som album betraktat blev “T.A.J” bara en succé på undergroundscenen med allt vad det nu innebär av avskärmad uppmärksamhet.

Absolut inget för petiga audiofiler. Men gillar du musikalisk närhet och kött och blod som liksom kliver ut högtalarna så är The Beasts Of Bourbon "The Axeman's Jazz" definitivt något för din Spotifylista.

Och där hittar du också “Sour Milk” (1989) och “Black Milk” (1990).

2011 års sista Hidden Treasure (för den som inte vet vad det handlar om så ska man gissa album, band eller artist genom att bara få skåda baksidan på vinylen till höger) är sex år äldre än “T.A.J” och från andra sidan av klotet.

För den som är insnöad på genren, och det finns ett antal i popgeniekretsar, så tror jag att det är en ganska enkel mellandagsnöt att knäcka.

/Björn

Tony Koklin
"Time Chaser" (Chiswick) 1981
Ett trist exempel på hur det kan gå när en artist kommer i andra och till och med i tredje hand.
Förutsättningar var faktiskt nära nog klockrena med Chiswick Records, Roger Bechirian som producent och ett fint låtmaterial från Koklins egen penna
Han hade börjat repetera med sitt nya band för "T.C." som blev både hans debut och enda album i karriären.
Men någonting blev fel när det välrepeterade kompisbandet kom till The Manor Farm studios i London för att börja spela spela in "Time Chaser".
Skivbolaget hade bestämt sig för att göra Koklin till Irlands svar på Elvis Costello och började byta ut medlemmarna i bandet mot studiomusiker, vilket gjorde att Koklin själv tappade kontrollen över arbetet i studion.
Som platta är "T.C" stundtals ett alldeles utsökt smycke i new wave och powerpopens anda från den i Dublin födda och uppväxta Tony Coughlan, som uppenbarligen tyckte att Koklin var betydligt bättre som artistnamn.
Singelsläppet "Claude Monet" är ett ess med sin klisterrefrängen "I may be Claude Monet, i definitely know that i'm not Van Gogh, but i may be Claude Monet"
"Movie Faces", "Slow Dancing" och "On Pop" följer absolut i den andan och störs inte det minst av E.C. liknelserna, snarare tvärtom.
Men mycket av de övriga åtta spåren lider helt klart av att inte ha fått rätt produktion.
Budgeten sprack och Chiswick gav ut en platta som bara känns halvfärdig och bortslarvad.
Koklin och kompisen Philip Cullen fortsatte att skriva låtar och framträda live efter debaclet med "T.C." Men efter ett inbrott i Cullens studio 1985 där alla instrument och allt demomaterial som de gjort tillsammans försvann så lade Koklin ner sin musikaliska karriär.
Tony Koklin levde i Wales, och hade spelat in nytt material några månader tidigare, när han avled den 20 december förra året.
Omgångens H.T. är helt enkelt för lätt eftersom vilket falköga som helst kan läsa både gruppnamn och albumtitel på den lite dåligt maskade ryggen.
Men sånt händer uppenbarligen och låt gå för den här gången.
/Björn

Basse Wickman

"Crazy Love" (CBS) 1982

Det finns en del av Basses backkatalog på Spotify men konstigt nog inte "C.L".

Producerad av Mikael Rickfors och fylld med dussinet excellenta Wickman kompositioner i powerpop och countryrockens namn så är det en platta som fortfarande håller och sticker ut ur den svenska popproduktionen genom årtiondena.

Som liten kuriosa kan nämnas att det också var det första album som jag tyckte till om som recensent i Östersunds-Posten för snart 30 år sedan.

I dag känns det som om man skulle vilja peta lite i ljudbilden och exempelvis lyfta fram Basses gitarr och lufta upp den lite kompakta 80-talsproduktionen.

Men i det stora hela lyckades Rickfors med uppdraget, även om det naturligtvis var svårt att strula bort ett så utsökt material.

"Oh,Susanne", "Someday" "Long Dark Night", "Moonlight Lady", "Right Now", "Shining Through The Haze", "Every Which Way" "Short Stories" skulle självklart vara med på en "Best Of B.W."

Och det är med höjda ögonbryn jag konstaterar att inte ett enda av hans 12 egenhändigt skrivna låtar från "C.L." finns med på den i övrigt mycket fina Basse Wickman "Revisited - The Best Of Basse Wickman".

Handlar det om upphovsproblem, eller har man bara bommat totalt?

Måste vara det senare.

Samtidigt så är de 23 låtarna på "Revisited…" ett mycket hörvärt bevis på att Basses låtskatt är betydligt elegantare och vackrare än vad försäljningssiffrorna förtäljer.

Omgångens Hidden Treasure-baksida är också blågul.

Men en tämligen svettig en om man nu inte råkar sitta på albumet eller som CBJ har järnkoll på det mesta av det som landade på den svenska pop och rockscenen under 70 och 80-talen.

Förresten så har H.T. bandet gjort comeback i originaluppsättningen under hösten och ett antal livespelningar runt om i vårt land ska vara på gång.

Bite the bullet!

Liknande artister: The Byrds, Sutherland Brothers & Quiver, Ian Matthews, Magnus Lindberg, Dan Tillberg.

Björn Bostrand

Pilot

”From The Album Of The Same Name” (EMI) 1974

På förekommen anledning, vi återkommer till det i obestämd men snar framtid, så existerar det lite Pilot-vibbar i vissa Popgenikretsar för tillfället.

Bubbelgum och handklapppoparna från Skottland med sångaren, gitarristen och basisten David Paton, Bill Lyall, keyboards, synthesizers, Stuart Tosh, trummor, var trion som bildade stommen på det av Alan Parsons producerade debutalbumet.

Allt gnistrar inte solklart 37 år efter releasen och jag kan inte låta bli att undra hur fan de funderade när de adderade några gräsligt misspassande flöjtsolon av Lyall på några av spåren.

Men samtidigt går det inte att ta ifrån dem den klockrena känslan på ett antal tidlöst melodiösa popess runt tre minuter.

Jag blir fortfarande varm långt in i popsinnet av att höra det sprudlande öppningsspåret ”Just A Smile” och med ”Magic” som nummer två så är det en oerhört stark öppning på vilket popalbum som helst oavsett årgång.

Men den dubbeln tog liksom udden ur de övriga tio låtarna och uppföljaren ”Second Flight” året senare och ”Morin Heights” 1976 känns mer genuina rakt igenom.

Men visst är ”Girl Next Door”, ”Lovely Lady Smile”, ”Don't Speak Loudly” och ”High Into The Sky” några små bagateller där man fortfarande ylar med i textraderna och som bevisar att Paton och Lyall var på samma våglängd när det gällde att snickra pop på villkoren som rådde under tidseran. Ibland gick man bort sig i ambitionerna att försöka vara progg, och det tycker jag att man ska banna Parsons för.

Blir lite fundersam just när jag ska till att skriva om H.T. no. 51. Får en känsla av att det kan vara en repris.

Men just nu orkar jag varken kolla upp det eller ställa till med en ny fotosession i down in the vinylcellar när klockan visar 22.27.

Rulla mig i tjära och fjädrar om så är fallet.

Om inte vill jag i vanlig ordning ha artist eller grupp och albumtitel.

/Björn

XTC

”The Big Express” (Virgin) 1984

Halvvägs till 100 kräver att jag plockar fram någon av de verkligt stora favoriterna från vinylhyllorna.

Och Swindons smarta popsnillen har nästan samma status som the fabulous four i min lilla sfär.

Så valet på vilken av deras 13 studioalbum det skulle bli förvandlades till en blindbock där jag bara ryckte en ur högen.

”The Big Express” är rakt igenom en lysande uppvisning på Andy Partridge stora låtskrivarkonst, hans nödvändiga sidekick Colin Moulding står för ”Wake Up” och ”I Remember The Sun”.

Förpackningen är inte heller fel med det runda omslaget. Är det inte i det formatet som alla vinylisar borde levereras?

Här finns Partridge ess som ”All You Pretty Girls”, ”This World Over”, ”I Bought Myself A Liarbird”, ”Shake Your Donkey Up” och ”Train Running Low On Soul Coal” och de 11 spåren är en kittlande upplevelse när det gäller Partridge och Mouldings lekfullhet och experimentlusta med produktionen.

Tio år sedan man senast fick sätta tänderna i något gemensamt från dessa båda herrar, så visst fasen längtar man efter en ny sammanslagning av deras påsar.

Checka upp den själv på Spotify där den finns med tre extraspår.

Och vilka är då de glada gamängerna på baksidan av no. 50's Hidden Treasure, to the right?

Grupp och albumiteln känns som en folklig 2,8 på den femgradiga svårighetsskalan.

/Björn

 

The Dubrovniks

Audio Sonic Love Affair (Mushroom Records) 1990

Kanske inte världen flashigaste namn på en på alla sätt och vis klockren rockgrupp.

Men tämligen logiskt med tanke på att duon som bildade gruppen i Sydney 1987, gitarristen Roddy Radalj och basisten Boris Sujdovic, båda var födda och hade vuxit upp i Dubrovnik och därför ville hylla hemstaden på detta vis.

James Baker som satt bakom trummor i sex år hade liksom Radalj ett förflutet i Hoodoo Gurus, mellan 1981-1984, och likheter mellan The Dubrovniks och H.G. sound är uppenbart.

Liksom kopplingar till grupper som Beast Of Bourbon, The New Christs, The Screamin Tribesmen och The Saints från aussieexplosionen under 80-talet. För även om The Dubrovniks debut ”Dubrovnik Blues” inte kom förrän 1989 så passade bandet ypperligt in i den ytterst hälsosamma aussierans musikaliska själ.

Tillsammans med den fjärde pusselbiten i bandbygget, gitarristen Peter Simpson och producenten Kevin ”Caveman” Shirley så roddade man ihop en tämligen okänd rockklassiker som funkade lika bra 1990 som den kommer att göra 2020.

Ytterligare två album blev det innan man kastade in handduken 1995.

”Chrome” från 1992 och ”Medicine Wheel” två år senare följde i fotspåren på ”A.S.L.A.”. Men folket fattade inget i alla fall, eller så var de bara omedvetna.

”I don' care about the girls, i don't want to see the world, i don't care if i'm all alone, as long as i can listen to The Ramones” går refrängen i ”As Long As I Can Listen”.

Det räcker så.

CBS utgåvan till höger som är 49:ans Hidden Treasure är daterad 1975.

Tillika den femte fullängdaren i det här goa bandets åtta album långa diskografi.

Frontade av ett par bröder som skrev en gigantisk och tidlös monsterhit, finns i originalversion på deras debut från 1972, som förmodligen gjort dem ekonomiskt oberoende för resten av livet.

Folkrock med skarp popkänsla, utsökta vokala insatser och skimrande gitarrer är en passande innehållsdeklaration av deras sound.

Vad heter bandet och vilket är albumet?

Bör vara tämligen enkelt bara man är en hyfsad googlare.

/Björn

The Johnnys

”Grown Up Wrong” (Geffen Records) 1988

Som sagt. Minnet sviker när det gäller vår exakta födelsedag.

Men är det något vi vet så är det att vi aldrig tvekat att rida barbacka när det gäller vår musiksmak.

Varken då eller nu.

Aussiecowboysen The Johnnys ”G.U.W.” har ett år mer på nacken än Popgenigänget och är fortfarande lika knivskarpt rätt.

Ingen överklassdoftande skritt här minsann. Istället är det rodeorock och barbackamericana extravaganza som gäller

Bandets mainman, gitarristen och leadsångaren Spencer P. Jones, har ett långt och brokigt förflutet i aussierockens historia, som faktiskt pågår fortfarande.

Han har lirat i grupper The Beast Of Bourbon, Paul Kelly And The Colured Girls, Olympic Sideburns och The Legendary Stardust Cowboy för att nu bara plocka några ur Jones digra och långa bandlista.

Så sent som ifjol släppte Jones soloalbumet med den eftertänksamma titeln ”Sobering Thoughts”.

Men det var i The Johnnys som han spelade sin mest excellenta huvudroll tillsammans med Graham ”Hoody” Hood, bas, Slim P. Doherty, gitarr och ”The Real” Billy Poomer Jr, trummor som vicesheriffer.

Få band har burit sina cowboyhattar med samma värdighet som The Johnnys, och här glänser eget material som ”Middle Sized John”, Going Down (With Rock'n'Roll), ”No Excusin' My Boozin”,”Ten Outlaws”, ”Bounty Hunter”, ”Cajun Woman”, ”Taller Man” i takt med en par urcoola tolkningar av Chris Speddings ”Motorbikin' och Jagger/Richards ”Grown Up Wrong”.

Tror ni på chansen att kunna streama de 12 spåren på Spotify?

Glöm det!

Men ringer någon på av er på min dörr och frågar efter The Johnnys så lovar jag att lira både den och förstlingen ”Highlights Of A Dangerous Life” (1986) i ett sträck över några koppar kaffe.

48:ans Hidden Treasure, med baksidan strax till höger om The Johnnys barhäng, är en hon.

Inte direkt samma virke som The Johnnys, men alltid med samma smarta väg till bästa sortens melodier, och stor popklass har hon alltid visar på sina album.

På just det här gör hon en fantastisk duett med en viss mr. Costello.

Albumtitel och artistens namn, tack?

Ett ypperligt tillfälle för Teknikchefen att omedelbart gå i clinch med mr. Schönning.

/Björn

The Plimsouls

”Everywhere At Once” (Geffen Records) 1983

Efter den rakt igenom strålande självbetitlade debuten på Planet Records så tog Peter Case, lead vocals & guitar, Eddie Munoz, lead guitar & backing vocals, Dave Pahoa, bas & backing vocals och Lou Ramirez, drums & backing vocals klivet över till det stora majorbolaget.

Men det hindrade dem inte från att följa upp debuten med ett material i samma underbara rock'n'roll och popfåra. Men putsen kanske har ett och annat att önska i slutändan.

Med en snubbe som Jeff Eyrich i producentstolen och order från kostymnissarna i skivbolagsledningen om att göra en klinisk produkt som passade väl in i 80-talets utslätade radiorockproduktioner så hade det kunnat spåra ur.

Exemplen är allt för många.

Men Plimsouls gick inte att tämja och det handlar egentligen om soundmässiga petitesser där Eyrich har petat klåfingrigt och dragit en aning för mycket i vissa reglage.

Men samtidigt var nog Case och kompani helt på det klara med i vilken skepnad de ville att de 11 spåren skulle hoppa ur ur högtalarna.

Och det går ju inte att sabba ett råmaterial som ”Shaky City”, ”Magic Touch”, ”Oldest Story In The World”, ”Lie, Beg, Borrow And Steal”, ”Play The Breaks”, ”How Long Will It Take”, ”A Million Miles Away”, ”My Life Ain't Easy”, ”Inch By Inch”, ”I'll Get Lucky”, och ”Everywhere At Once”.

Det svider rejält att den inte finns på Spotify så att jag hade kunnat bjussa på spellistan.

Myrornas krig, eller spindelnätet, till höger är 47:ans Hidden Treasure.

Vågade inte dra ut baksidan längre ur hyllan för då hade det blivit löjligt lätt med text och allt.

Nu kanske det är lite mer problematiskt, eller...?

/Björn

Lyres

”On Fyre” (Fingerprint Records) 1984

Garagerockarna från Boston var väl ganska mycket lika med Jeff ”Monoman” Conolly, hans Vox Continental orgel och vassa vocals.

Men originalbandet i övrigt, Ricky Carmel, gitarr, Rick Coraccio, bas och Paul Murphy, trummor, bidrog också starkt till deras härligt påflugna groove.

Gruppen lyfte ur askan av new wave punkarna DMZ där Conolly var leadsångare med Coraccio på bas och Murphy bankade på trummorna.

Kopplingar mellan båda gruppernas sound är solklara, och den enda skillnaden är väl egentligen att DMZ trampade en aning hårdare på gaspedalen med sin trash punkrock.

Men Lyres garagerock är knappast något man möter som i hissen på något lyxhotell.

”On Fyre” var debutalbumet och öppningen med ”Don't Give It Up Now” och ”Help You Ann” var givetvis en knock på ett album där man blandade egna låtar med covers, bland annat två tolkningar av Ray Davies ”Tired Of Waiting” och ”Love Me Til The Sun Shines”.

Den släpptes också på etiketten Matador samma år, en utgåva som innehåller 20 jämfört med Fingerprint-släppets 11.

Trot eller ej. Men så sent som 2009 lirade Conolly live i Madrid med sitt livsverk och det finns fortfarande en fast lineup.

Så vem vet...?

46:ans H.T till höger om det fräcka Lyres-omslaget handlar om svenskt rockstål.

Det är mycket möjligt, för att inte säga högst troligt, att det här svårstraffade rock'n'roll bandet både känner Conolly och har lirat live med Lyres.

Borde vara en straffspark för fler än vinyloraklet Schönning.

Men finns det någon som drar lika snabbt?

/Björn

Lew Lewis Reformer

”Save The Wail” (Stiff Records) 1979

I födelseattesten står det Keith Lewis, men det är klart att Lew var coolare namn för den Little Walter influerade harmonicablåsare och sångaren.

Uppväxt på samma Canvey Island gata som Lee Brilleaux, som naturligtvis lärde honom konsten att spela munspel, så gjorde han sitt första musikaliska framträdande i gruppen Southside Jug Band som innehöll både Brilleaux och framtida Dr. Feelgood medlemmen John B Sparks.

Lew hann även med en sväng i Eddie & The Hot Rods innan han fick ett kontrakt med Stiff och släppte debutsingeln ”Boogie On The Street” med baksidan ”Caravan Man” där han kompades av Dr. Feelgood.

En lite avstickare till United Artists genererade ytterligare en singel, naturligtvis i samarbete med Brilleaux och Sparks, innan han återvände till Stiff igen och började samla på sig material till ”Save The Wail”, som tyvärr blev den enda fullängdaren.

Tillsammans med Johhny Squirrel, bas & sång, Rick Taylor, gitarr & sång, trumslagaren Buzz Barwell och egen sång och skenande munspel så spikade de ihop ett klockrent tiospårsalbum som är hårt besläktat med sånt som Dr. Feelgood alltid var bäst på.

Tre egna Lewis kompositioner, ”Lucky Seven”, ”Photo-Finish” och ”Rider.

”Mr. Bartender” skrev han tillsammans med bandet och Squirrel bidrog med ”Night Talk”.

Övriga fem är strålande tolkningar av Status Quo's ”Win Or Lose”, Tom Petty's ”Hometown Blues”, James Browns ”Do Just What I Want”, J.Geils Band's ”Wait” och Little Walter Jacobs ”High Temperature”.

Fortsättningen på Lewis liv har tyvärr för det mesta gått i moll.

Sju års fängelse efter att ha rånat ett postkontor med en leksakspistol 1987, ett mångårigt drogmissbruk och psykisk ohälsa hela vägen fram till 2009 var inget annat än en bedrövlig fortsättning på en så ruggigt bra start.

Spotifylänken Lew Lewis Reformer "Save The Wail" är återutgivningen i CD-format från 2002 som förutom singeln ”Boogie On The Street” innehåller ytterligare tre låtar som inte finns på vinylen.

Å så var det H.T no.45 också.

Vet inte hur svårt det är med den oranga, halvsuddiga och tämligen intetsägande baksida till höger?

Kan bara konstatera att snubben i fråga har haft en karriär som startade 1963 när han var 15 år och fortfarande pågår.

Total respekt!!!

/Björn

The Rubinoos

”Back To The Drawing Board” (Beserkley) 1979

Amerikanska independent etiketten Beserkley hade alltid nerdragaren ”home of the hits” printad på sina plattor. Och visst låg det massor av sanning bakom det påståendet även om deras artister sällan nådde högt upp på försäljningslistorna.

Men det berodde nog mest på att jätten Warner aldrig hade vett att marknadsföra namn som Greg Kihn Band, Jonathan Richman & The Moderna Lovers, Tyla Gang och The Rubinoos och deras exemplariska uttryck på rätt sätt.

The Rubinoos, Jon Rubin, Royse Ader, Donn Spindt och Tommy Dunbar var en exemplarisk powerpopkvartett som alltid satte tydliga melodier och stark stämmsång i främsta rummet.

The Rubinoos "Back To The Drawing Board" var deras andra fullängdare i konsten att skapa popmagi inom tre minuter. Så det är bara att kasta sig över Spotylistan som innehåller de elva låtarna på originalvinylen, plus fyra bonusspår.

Plattor har fortsatt att komma under 2000-talet med gruppen. De båda senaste ”Automatic Toaster” och ”Biff Boff Boing!” är utmärkta bevis på att Jon, Tommy, Al Chan och Donn fortfarande vet hur man gör.

Rubinoos firar 40 år som popband i år och powerporänderna verkar aldrig gå ur gubbkvartetten som kört sin uppskattade ”40^th Anniversary Show” i USA under året.

Omgångens Hidden Treasure med sin minst sagt murriga baksida är a tough one.

Men jag vet att albumet finns i samlingen åtminstone hos en till av oss Popgenier.

Jag säger bara awesome guitarslinger.

/Björn

Bill Nelson's Red Noise

”Sound On Sound” (Harvest/EMI) 1979

Tidigt 1978 släppte Be Bop Deluxe sitt sista album ”Drastic Plastic”.

Det efter att gitarristen och sångaren Bill Nelson, som till 90 % var lika med bandet, bestämde sig för att växla över från blues, poprock och glamrock soundet som hade format ett handfull personliga och fantasifulla fullängdare.

Red Noise blev experimentell new wave med ett elektroniskt sound, och även där blev Nelson stilbildande. Självklart var det omöjligt att helt sopa undan spåren från det förflutna, inte minst eftersom en del av låtarna skrevs under Be Bop Deluxe eran.

”Revolt Into Style”, ”Art/Empire/Industry”, ”Don't Touch Me I'm Electric”, ”For Young Moderns”, ”Stop/Go/Stop”, ”Furniture Music” och ”Radar In My Heart” är en utmärkt kompromiss mellan det som hade varit och nytänkandet.

Och det är fortfarande en spännande och lockande platta där ovan nämnda låtar byggs av skarpa melodier med vassa gitarrer, mekaniska syntar, knyckiga rytmer och Bill Nelsons karakteristiska vocals.

Bill Nelson's Red Noise "Sound On Sound" blev enda plattan i fullvuxet format för Red Noise, som också innehöll Andy Clark och brorsan Ian Nelson på syntar och keyboards, Rick Ford, bas, och legenden Dave Mattacks som gästtrummis på fyra av albumets 12 spår.

Men Nelson har sedan dess fyllt på med imponerade 43 album där han alltid gjort som han velat.

Omgångens H.T till höger är också elektrisk på alla sätt och viss, men på ett annat sätt än Bill.

Artist och albumtitel efterlyses.

/Björn

Carlene Carter

”Musical Shapes” (WB) 1980

Ett riktigt ess i countryfacket.

Och trots sina 31 år på nacken så passar den hur bra som helst in på vilken countryradiostationer i dagsläget som värnar om klassig americana och countryrock. Naturligtvis blev den aldrig hyllad på den årliga galan på Grand Ole Opry i Nashville det året, men ignorerade artister och band i det sammanhanget är ofta lika med kvalité.

Och jag ljuger inte det minsta när jag påstår att den är pärlan i Carlenes diskografi, i konkurrens med ”Little Love Letters” från 1993 då.

1980 var Carter gift med Nick Lowe vilket innebar att hela Rockpile, förutom Lowe på bas, Dave Edmunds och Billy Bremner på gitarrer och Terry Williams trummor kompade på tio av plattans 12 spår.

Edmunds gör en oslagbar duett med Carlene i ”Baby Ride Easy med och Johnny Cash ”Ring Of Fire” får sig en läcker vinkling när Clover-medlemmarna John McFee, gitarr, Johnny Ciambotti, bas, Sean Hopper, orgel, och Kevins Wells, trummor tar över för stunden.

Men den är Rockpiles driv och känsla förenat med Carlenes sång och ypperliga låtskrivande i ”Too Bad About Sandy”, ”Foggy Mountain Top”, ”Cry”, ”Madness”, ”Bandit Of Love”, ”I'm So Cool” och ”That Very First Kiss” som gör helheten så rätt.

Naturligtvis så producerade Nick den här bakelsen.

Gossen som smyger till höger på albumbaksidan är the hidden treasure i den 42:a omgången av Vinylkällaren.

Som ung fick han sin spräckt sex gånger i boxningsringen innan han började göra det som han var bäst på.

Lätt som en plätt hävdar jag. Någon som är av en annan åsikt?

/Björn

Alex Call
”Alex Call” (Arista) 1983
Han existerar inte på Spotify. Oförklarligt.
Där får han inte ens cred för att han skrev ”867-5309/Jenny” som gav Tommy Tutone en number one i USA 1981. Märkligt.
Call var till sammans med Huey Lewis en av de två frontmännen i amerikanska countryrockarna Clover som mellan 1970-79 pangade ur sig fyra utmärkta album på ämnet.
Inget av dem finns inte heller på ”spoten”.
Men det hindrar inte Alexs solodebut från att vara något annat än en pärla. Öppningspåret ”Just Another Saturday Night” är en magnifik inspark på en fullängdare som innehåller en radda låtar som dokumenterar hans klockrena låtskrivarsnille och karisma som sångare.
Förutom ovanstående ”Just Another...” är ”Blue Avenue”, ”Annie Don't Lie”, ”Love Dogs”, ”New Romeo”, ”Hung Over You” och ”Going Through The Motions” låtar som borde varit bigger hits när det begav sig och lånats av andra artister som suktade efter ett snygg spark i karriärbaken.
Att solodebuten inte existerar på iTunes känns som en trist fortsättning på all övrig ignorering och förmodligen handlar det om upphovsproblem.
Själv var Call långt ifrån på hugget när det gäller att följa upp förstlingen och det dröjde hela tio år innan tvåan ”A Simple Life” gavs ut på en liten oberoende etikett.
Och då var det liksom kört.
Men för att förstå vad jag menar med Calls klass så går det att preview lyssna (30 sekunder) på iTunes på varje låt från 12-spåraren ”Incredibly Thick” som Alex släppte 2004.
Det borde leda till alla med ett stort hjärta för det äkta hantverket lättar på plånboken och blir ägare till albumet för futtiga 99 riksdaler.
Dessutom får ni ett klipp där Alex gör sin egen akustiska version av ”867-5309/Jenny”.
Den medvetet mörka H.T:n till höger har ytterligare fyra år på nacken och släpptes ett år efter att personen ifråga lämnade det även i dessa dagar högt aktade amerikanska rockbandet.
Det är också en solodebut.