Popgeni

Den Los Angeles födda 27-åringen hade en fin start på livet.
Son till en klassisk musikproducent fick han som nioåring sin första National slide gitarr av familjevännen Ry Cooder och gitarrläraren som lärde honom att lira på den var ingen annan än John Frusciante från Red Hot Chili Peppers.

Debutalbumet "One By One" släpptes när han fortfarande var tonåring och i amerikansk musikpress jämfördes han med en viss Townes Van Zandt.
Men storsatsningen på fullängdare nummer tre, "Strangers In The First Place",och bortdribbling av skivbolaget slutade med att Francis gick in i väggen sökte tröst i droger och alkohol och lade ner sin musikaliska karriär för några år sedan.

"Jag kände inte till något annat än ett liv som kretsade kring musiken och jag behövde uppenbarligen förlora mig själv till ett destruktivt levende för att hitta tillbaks till vem jag var från början", har han sagt om den urspårningen.
Omstarten på den musikaliska karriären kom i Michigan där fick ro att skriva nya låtar och bilda bandet The Night Tide tillsammans med David Kitz och Ben Messelbeck.

De 14 spåren på "Heaven" har alla kopplingar till den svåra tiden i hans liv när han förlorade sin personliga identitet.

Musikaliskt är "Heaven" en stilfull comeback och nystart från en artist som på sätt och vis klipper banden med det sitt förflutna som artist.
Men ändå inte.
För Francis är inte rädd för att fortsätta vara högklassikt all-over-the-place och fylla albumet med en solfjäder av olika musikaliska utryck.
"Wasted On You" skuggar Townes Van Zandt, "Baby Was The Devil", "Love Is A Chemical" är adrenalinindränkt ökenrock med massor av själ och "Give You My Love" blåögd soulpop med stil.
Överhuvudtaget bevisar Robert Francis att han är en stilfull låtskrivare som gärna byter skepnad och gör det på ett mycket smakfullt sätt.