Ljudet av 2014

 
Ibland kan jag tycka att minnet spelar mig ett spratt.
Som när jag lyssnar på Ana Caprix platta "For Seven Nights This Island Is Ours", så tycker jag att jag har hört det här förrut. Goldfrapp, St Etienne och Tricky i en salig blandning från ett diffust med roligt 90-tal. Och samma sak gäller med Fear Of Men och Say Lou Lou. Det hintas av världar som jag tror mig ha besökt förrut för många år sedan.
Det handlar inte om sno koncept rakt av. Det handlar inte om att som Avicii tror sig ha upopfunnit hjulet igen. Utan det handlar mer om integritet och en stor ögd beundran för allt som kan tolkas som vackert.
När det gäller Fear Of Men och Say Lou Lou så finns där också ett medvetet politiskt ställningstagande. Systrarna i Say Lou Lou har flera gånger fått slagits för sin rätt, som kvinnor, i ett allt jämt gubbtjock musikbranch.
I Sverige märks det att det är val år. Men även i övriga europa verkar det som att allt fler politiska röster gör sig hörda då brunskjortor marcherar åter igen genom Europas gator.
Så om den politiskt medvetna musiken varit osynlig de senaste åren, så har den kommit med besked i år.
Så som bråket om Kartellen.
En svensk hiphopgrupp som inte är speciellt lik den ameikanska hiphop som den försöker efterlikna. De är, helt enkelt, inte tillräckligt kriminella, drogberoende eller sexistisk.
Ändå gnälls det från brunskjortesympatisörer.
"De är kriminella". "De har samröre med RF". "Allt är medias fel som glorifierar våld från vänsterextremister".
(Eller ja, just ordet "glorifierar" används inte, ty brunskjortesympatisörerna är inte så bra bevandrad i det svenska språket...).
Men i grund och botten handlar det om yttrandefrihet. Det är inget man gömmer sig bakom. Den finns. Och den ska vara kvar. Vill man skrika "slå Jimmie gul och blå", men så gör det. Det är drygt 30 år sedan Eddie Meduza var aktiv. Ingen nämner hans våldslåtar nu. Eller, för den delen, sexistisk och våldsförhärligande amerikansk hiphop. 
Och det är där antagonisterna brister i sin argumentering då de faktiskt inte har någon speciell stor kunskap om vare sig grundlagen, eller musikhistoria. Det är många vi skulle bannlysa från konserter i fall vi skulle döma alla på samma sätt som brunskjortesympatisörerna dömer Kartellen. Från Hank Williams till Lady Gaga.
Det finns en annan agenda bakom. Och det handlar om att dels kunna ta på sig offerkoftan samtidigt som vänsterextremister från bära den stora våldsskulden. Trots att argumentörerna hyllar ett parti där de ledande inom partiet kallar en mörkhyad för "babbe" och en radom tjej för "hora".
Jobbigt läge det där.
 
Men jag välkommnar att musiken blivit mer politisk. Det ger en extra egg till musikens betydelse och kommer att spela en roll när vi lägger år 2014 till handlingarna.
 
/Stefan
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0