Skrämmer slag på mellomaffian
Oblivians
"Desperation" (In The Red/Border)
PPPP
När det gäller det här så varken vill eller kommer jag aldrig att bli "vuxen".
I fredags kom de amerikanska garagepunkarnas första fullängdare sedan 1997.
Kanske inte lika påfluget, rätt i ansiktet och "chockerande" som den råa studioalbum trippeln mellan 1995 och 1997.
Men även garagepunkare blir äldre och lite mindre forcerade i sitt musikaliska uttryck.
Med det definitivt inte sagt att Oblivians blivit tandlösa eller tunnhåriga. Snarare mer fokuserade på uppgiften och den så viktiga melodiösa tråden.
Utan att ha helkoll på deras tidigare discografi så törs jag påstå att "Desperation" är det läckraste de har pangat ihop i sin skönt primitiva karriär.
De 14 spåren går i mål på 32 minuter och det omöjligt att motstå det enkla hypnotiska beat som styr upp snutdubbeln "Woke Up In A Police Car och "Call The Police", häftplåsterdubbeln "Pinball King" och "Run For Cover" maniska tvåan "Back Street Hangaround" och "Desperation".
Som helhet är det en helläcker oborstad, primitiv, melodisk mix på punk-garage-blues-trash med ursprunget i rebellisk 50-talsrock och 60-talets garageslammer som dukas upp.
Det är bara att göra vågen för textraden ”let's rock and roll as we get old” som en textrad går i öppningsspåret "I'll Be Gone".
Oblivians gör det nämligen med större trovärdighet än de flesta unga band.
Liknande artister: Cramps, Ramones, Nomads, Bo Didley, The Milkshakes.
Björn Bostrand
Kommentarer
Trackback
