Popgeni

 

Primal Scream
More light
(First International)
PPPP

Första och enda gången jag träffade Bobby Gillespie var på en fotbollsplan för 19 år sedan. Bobby, och en hel del andra medlemmar i övriga brittiska band som det året 1994 invaderade Hultsfredsfestivalen, försökte visa var skåpet skulle stå när man mötte ett lag med journalister.

Men kondisen var inte den bästa.

Den trådsmale Bobby flämtade när han kom fram till mig, som stod och betraktade det fantastiska skådespelet på den gröna mattan, och bad om en cigg och en klunk av skivbolagsölen.

 

Det var mycket som hände den magiska helgen på Hultsfredsfestivalen 1994. Oasis gjorde sin numera klassiska första-utanför-England-spelning, The Verve´s ”Bittersweet Symphony” var den heta låten/CD-singeln som alla suktade efter vid Virgin Records lilla hydda. Men Blur var också där, liksom Elastica, Echobelly, The Auteurs, Prodigy och St Etienne.

Och Primal Scream.

 

Som jag kommer ihåg det här och nu var spelningen med Glasgows stoltheter lite tam och oengagerad. kanske hade det att göra med att alla redan då pratade om det stora nya i Oasis, kontra Blur, och att Bobby & Co hamnat i ett bakvatten.

Så kan det vara. Eller var det så att det där fotbollsmatchen tog knäcken på skottarna.

Men idag, när Oasis is no more och Blur trevar efter en nystart, finns Primal S fortfarande där.

Och skottarna har anpassat sig med tiden, på gott och lite ont.

Med ”Vanishing point”, ”Echo Dek” och ”XTRMNTR” tänjde gruppen på gränserna och sluggade vilt mellan genrer, som om det hela handlade om att skapa något eget, något nytt. Alla vi som föll platt med ”Screamadelica” och de tre första spåren på ”Give out but Don't Give Up”, vi som med handen på hjärtat var ytterst konventionella rockers, fick välja om man ville vara med på skutan eller inte. Att våga lära sig något nytt eller stanna vid det gamla.

Och det är exakt det, som ”More light” egentligen handlar om. Primal & Bobby har plötsligt blivit äldre, lite klokare, lite mer vågade. Som om man inför tillkomsten för den nya plattan rannsakat sig själva, var innerligheten till musiken finns. Och visst. Det här är helt klart den mest publikfriande platta man gjort sedan ”Screamadelica”.

 

Och åldras du och jag på det här sättet, ja, då har vi all anledning att se fram mot pensionen.

”More light” är ”back to basics”. Frågan är om gruppen gjort en mer jordnära platta, ja jag inkluderar ”Screamadelica” när jag drar den slutsatsen. Det är den känslige David Holmes som producerat och det tror jag har påverkat Bobby G och de andra enormt mycket. 

Genom plattan finns här alla urarterna av modern musik - blues, soul och rock. Plus att det låter så förbannat modernt och rätt.

Gillespie har bjudit in (om jag räknar rätt) 27 musiker för att ro skutan i land. Vänskapen med Kevin Shields lever vidare, mer överraskande är att Robert Plant dyker upp i den gudomligt vackra ”Elimination Blues” och att den ytterst känslige Popgenifavissen Jason Faulkner funnits med i princip överallt.

 

Efter ett par veckor med de nya låtarna i iPhonen, i iPoden, Spotify och till sist på vinyl har jag malt ner upplevelsen så till den grad att jag måste ta ställning till om mitt Primal Scream av idag är det PM som jag vill ha. Och stå ut med in i en musikvärld där det jag skakas om av av, blir alltmer sällsynt.

Det brittiska 90-talet var en sällsynt magisk period, med en enorm flora av personligheter och lika många one-hit-wonder-band. Något säger mig att det kommer att ta jävligt lång tid innan något liknande händer igen.

Därför är det så innerligt varmt jag tar emot denna nya samling låtar med Bobby och hans Primal Scream. Som arg och utmanande samtidslyriker är han långt ifrån en Joe Strummer, men det funkar så förbannat bra, när den musikaliska fina känslan får klä de tafatta orden, som aldrig har en spottande saliv.

Och det är precis så hela plattan summeras, i den rytmiskt soulgungande ”It´s all right, it´s Ok”.

Bobby, det här är fan så mycket OK.

 

/Bengt Ola