Popgeni

Justin Bieberfeber har nu drabbat landet. Ve och fasa, säger någon. Jippie, säger någon.

Spelar roll.

Egentligen rör det sig om en musikalisk upprepning från urminnestider. Eller, i populärkulturen tog den fart ordentligt på 1950-talet.

 

Inom dagens populärkultur har det tonårsmässiga trånet efter en idol vuxit sig stark.

När Elvis slog igenom med dunder och brak på 1950-talet fick det här med idoldyrkan en helt ny dimension. Det var även då som medierna, då radio, biograferna och speciellt tv, fick huvudroll i detta. 

När Elvis skakade på höfterna till Blue Suede Shoes rasade en hel föräldrakår. Det anspelade på sex. Avskyvärt!

Så TV begränsade Elvisbilden till enbart överkroppen. Och han fick sjunga "Hound Dog" till en valp uppsatt på pidestal för att nå upp till Elvis ansiktshöjd. (Fantasin hos tv-producenterna var det inget fel på). Det hindrade inte Elvis från att skaka loss som vanligt och även införa en handrörelse som fick tjejerna att dåna och deras föräldrar att rasa...

 

Läget då var att de idoler tejejr hade var Elvis, Tommy Steele och en hel hoper amerikaner som hette Bobby.

Men så kom britterna och de hade bildat band. Helt plötsligt fanns 4-5 killar att välja mellan. Störst blev som alla vet Beatles. 

Vi recensenter gillar inte att ordet pojkband används om Beatles. Det handlade om ett band med ett musikgeni som hette McCartney. En av dåtidens främsta poppoeter, John Lennon, som var en musikalisk kameleont som i princip kunde få allting att svänga. Utan George Harrisons gitarr hade inte Eric Clapton, Jeff Lynne och Oasis funnits. Ringo Starr var välden som kanske var minst populär, men var fortfarande en driven trummis, men ett tungt backbeat som gav gruppen sin identitet i början. Dessa fyra drev rockhistorien framåt på 1960-talet. 
Men tjejernas idoldyrkan blev inte mindre. Och den hysterin som fanns runt gruppen, har faktiskt inte än i dag haft något liknande propotion. Nu fanns det även olika stilar. Rolling Stones som var de farliga grabbarna. The Who som var modsens gunstlingar. The Searchers som var för de snällare. Och så vidare...

Men efter att 1960-talet blivit 1970-tal och världen då stod i lågor med studentmassakrar, krig och ond bråd död, så fanns det i USA ett sug efter något mer oskyldigt. Det var då Som The Jackson 5 slog igenom. Och Donny Osmond. Jackson 5, som blev The Jacksons som blev Michael Jackson popkungen nummer 1 på 80-talet, var tugummipop i början. Med lite soulinfluenser. Men USA behövde den oskyldigheten då. Och Donny Osmond. Hur många tjejer har inte gråtit sig till sömns till toner na av hans version av Puppy Love? Jag vill inte veta.

För mig är Donny Osmond, lagomt konservativ, lagomt Gudstroende och med den där buisiga charmen, lågvattenmärket nummer 1. Den musik han producerar under de här åren är mer urvattnad än ett homeopatpreparat.

Men han fyller en funktion. Han är en idol. Precis som Marc Bolan, som nog är en av de största rent musikaliskt under samma period. 

Vidare kommer ett ett gäng grupper med Bay City Rollers i spetsen,men sen dalar det ut en aning. Under slutet av 70-talet och början 80-talet delas de flesta upp i olika grupperingar där punkare, raggare, syntare och hårdrockare är de största. Andy Gibb, är nog den som lyckades hålla tonårsidolfanan högt under den tiden. 

 

Men under slutet av 80-talet kommer nästa stora pojkband. New Kids On The Block. De lämnar stafettpinnen efter ett par år till Backstreet Boys, men nu har amerikanerna fått konkurrens av engelsmännen i Take That och Irländarna i Boyzone. Lite senare kommer även Westlife in på kartan innan 90-tal blir 2000-tal.

Kvalitetsmässigt har nu pojkbanden gått tillbaka en aning. Det handlar fortfarande om hitmakeri från drivna hitproducenter som hittat det rätta soundet.
I det här fallet handlar det om Cheironstudion med Denniz Pop, Max Martin, Andreas Carlsson och Kristian Lundin i spetsen. För mig så är det här en ren 90-tals version av 1960-talets Brill Building i New York. Där Carol King, Gerry Goffin, Neil Sedaka, Doc Pomus, Barry Mann och Cynthia Weil satt och spottade ur sig hits till soloartister, och ibland även åt sig själva.Skillnaden är att på 90-talet ligger Brill Buliding i Sverige och de får mängder av förfrågningar av artister och bolag som vill ha hits.

Allt är kanske inte guld som kommer från studion på Kungsholmen, men en del är definitivt det. Jessica Folkers debutplatta tillhör mina favoriter. För mig är det en direkt tidskapsel från 1998 som jag slängs tillbaka till när jag hör "Tell Me What You Like" eller "I Do". Backstreet Boys hittar som "As Long As You Love Me" och "Quit Playing Games" har jag lärt mnig att gilla, men framför allt så är deras Black And Blue ett riktigt bra album med låten "The Call" som ledstjärna framför stora balladen "Shape Of My Heart". N Sync var också en grupp som fick oförtjänt mycket dynga i recensionskretsar. Deras "Bye Bye Bye" står sig än i dag.

Men så blev det en djupdykning ner i träsket igen i mitten av 2000-talet. Och nu sitter vi här med One Direction, med Max Martins gamle kollega Rami som huvudproducent och låtskrivare. Charmiga grabbar, men musiken är en ren pastish på det Rami och Max Martin gjorde i början 2000-talet. Justin Beiber som i begynnelsen fick med hjälp av Uscher och framför allt The-Dream försökt att hitta på något nytt. Men varför en briljant artist som The-Dream enbart gav Bieber sina mest intetsägande och menlösa låtar (vi snackar ändå om killen som inte gjort en dåliga soloplatta på egen hand och som skrev "Umbrella" till Rihanna) är en gåta. 

Senaste plattan "Believe" fick bra recensioner, vilket för mig är en gåta. Plattan låter i grund och botten som något Fredrik Kempe krystar ur sig till varje melodifestival. Eric Saade upphöjt till 2. Att etablerade Rodney Jerkins schabblar bort den potentiella hiten "As Long As You Love Me" (inte Backstreet Boys-låten) är en gåta.

Men precis som Donny Osmond fyller han en funktion.

 

Han är en Idol. Precis som Justin Timberlake, som nyss gjort sin bästa platta.

Men jag har inget emot att man driver med de här idolerna.Tvärtom. Humor handlar om att slå uppåt. Och historiskt sett, så går ju historierna igen. Så även om jag får tippa, så sitter nog Justin Beiber där om några år, helt utan fans, men får vara med i några kändisdokusåpor för att hålla sitt minne vid liv.

Men jag kan ju ha fel.

Han kan ju få den där omedelbara poplåten som kommer att gå till historien. Vem vet?

 

Vad jag däremot blir smått illamående av är den form av ny humor, som Hanna Fahl i DN skrev om angående ett Bieber-fan som blir lurad av morgongänget i NRJ.

Tonåringar har, som jag skrivit om ovan, alltid haft ett beroende av ett visst mått av idoldyrkan. Om det handlar om Justin Bieber, Donny Osmond, New Kids On The Block, Eddie Izzard, Björn Walldegård... spelar ingen som helt roll alls.

Tonåringar är barn som är under utveckling att bli vuxen. Det är nya människor som letar efter identitet. Det är människor som i viss mån är sköra, eftersom uppbyggnaden måste bli så stabil som möjligt. Då kan ingen komma in och peta på en byggkloss så den blir sned. I så fall finns en risk att det rasar vid ett senare tillfälle. När belastningen på den snedvridna klossen blivit för tung.

Vi känner väl alla till kompisar som var NKOB-fans och som i dag gömmer undan sina t-shirts med rodnad på kinderna. Vilket i sig är helt onödigt. Snarare ska alla NKOTB-fans och Backstreet Boys-fans vara stolta. Det var då de utvecklade sin passion. Den passion som de kanske kan dra nytta av idag. Kanske i arbetet. Kanske i fritidsintresset. Den passion som ger deras liv ett meningsfyllt innehåll.

Om nu ingen gått in och petat. Lagt in en elektronisk minne som ger personen en stöt på 220 volt när minnet av förnedrelse av passionen dyker upp. 

Jag lyssnar inte på det där reklamradioskvalet. Jag tycker inte det ska ta upp min tid. Därför visste jag heller inget om det innan jag läste Hanna Fahls krönika. Vilket fick mig att bli illamående. Martin Björk, Jakob Öqvist och Izabella Fröberg beter sig lika illa som enbart en känslomässigt trasig mobbare på högstadiet kan göra. Det är fullkomligt hjärtlöst. Fullkomligt onödigt. Och det är så fullkomligt humorbefriat det kan bli.

 

Humor kan vara vara ett effektivt vapen. Låt därför de som verkligen kan, hantera det. Personer med talang. Personer med fingertoppskänsla.

Flåsande RadioDjs i kommersiella skitkanaler bör hålla sig till det som de verkligen kan.

Påa och ava låtar.

 

Nu kom ju Björk, Öqvist och Fröberg ut i dagarna och sa att inslaget är en inspelad sketch..?!?

Frågan som följer blir då: vad var tänkt som poäng?

Humor fungerar ju så att karraktärer överdrivs. Som karrikatyrerna av Reinfeldt i Partaj eller Dr Alban i Pippirull.

Men i det här inslaget uteblir överdrivningen. Man driver egentligen inte åt något håll. Inte med sig själva. Man är inte överdrivet elak för att lyssnaren ska klart fatta att de skojar (åt något håll). Och vilken roll ska den här brorsan, som ska ha fantiserats upp för att lura sin syster som "kan bli ledsen" spela?

Vilket får slutsatsen att "sketchen" är nu ännu mer poänglös, än om det var ett riktigt samtal som gick fel.

Är det humor 2013? Eller är det bara en efterhandskonstruktion, för att inte verka totalt befriad från empatisk förmåga.

Tyvärr är alternativet efterhandskonstruktion det med lägst odds fortfarande.

För ingen kan väl vara så talanglös att man skriver en sådan sketch som cementerar att det finns en löjlighet i tonårstjejers idoldyrkan... Eller...?

 

 

/Stefan (som också hade idoler på 80-talet som John Lennon, Keith Richards, Izzy Stradlin, Nikki Sixx mfl...)