Green och Shapiro - Dagens hurihelvittekundemanmissadendå!
Adam Green är något av ett unikum. Han är inte en skicklig singer/songwriter med en ironisk blick när det gäller att härma populärmusik och driva lite med 60-talets politiska folkvåg. Så kallad Anti-folkmusic. Han är även ena halva av The Moldy Peaches och han målar även riktigt intressanta målningar på lediga stunder.
Med sina soloalbum har New York-konstnären under 00-talet fått en riktigt stor publik här i Europa. Framför allt i Tyskland, av alla ställen.
Men så hamnade han i den klassiska separationssitsen, som så många andra. Den känslomässiga dragkampen som fått så många artister att bli lite mer självutlämnande. Samtidigt som kompisen Binki Shapiro var på väg att separera från sin Strokestrummis Fabrizio Moretti.
I januari redan släpptes deras duettplatta "Adam Green & Binki Shapiro".
En platta sprängfylld med 60-tals referenser och indiepopgitarrer. Det låter som om man skulle smasha ihop Nancy Sinatra, The Crystals och Dusty Springfield med Suede.
She & Him, tänker några. Absolut, säger jag. Men den här platta står på egna ben.
Mycket kanske på grund av att Adam Green och Binki Shapiro lyckats göra en smått ironisk skiljsmässoplatta, som ändå tränger sig under skinnet med sina omedelbara melodier. Mycket på grund av att Adam Green börjar allt mer att närma sig M.Wards höga kvalitetsnivå.
Det här är sådan musik som jag inte riktigt begriper hur jag kunde klara mig utan, innan jag hörde den...
/Stefan
Kommentarer
Trackback
