Popåret 1970

Ok. Jag får väl erkänna det.
Jag har hopplöst fastnat i sent 60-tal och tidigt 70-tal just nu. Visst försöker jag hänga med i en hel del nytt, men jag tar lite genvägar via skivbolagens informationssidor och andra musikbloggar. Och visst finns där en hel del nytt och spännande. Jesse Ware, Lulu James och Frankie Rose, bara för att nämna tre.
Men när jag nu på senare tid varit hemmapappa och donat i lägenheten, så har jag även sorterat upp ipoden i årtal. Och just 1970 har på senare tid varit den heta spellistan.
Det finns många klassiska album från den tiden. Simon & Garfunkels "Bridge Over Trouble Water". En platta där man kan varenda låt utantill. Och vem känner inte igen sig i "Keep The Costumers Satisfied" eller "The Only Living Boy In New York". Lika mycket 2012 som 1970, faktiskt. Den senare låten som den här veckan fått en kuslig renessans.
The Beatles, "Let It Be", så klart. The Beach Boys borttappade "Sunflower" som jag redan har skrivit om här. Bob Dylans "New Morning", ett viktigt kompliment till Cat Powers senaste, fantastiska platta "Sun". "Neil Youngs "After The Goldrush" som jag kommer att återkomma till inom en snar framtid. Aretha Franklins mästerverk "Spirit In The Dark", den som inte har hört "Don´t play That Song" får bakläxa och en order att gå till spotify bums. Miles Davies banbrytande "Bitches Brew", Derek & The Dominoes "Layla & Other Assorted Loves Songs". Freda Paynes "Band Of Gold", Chairmen Of The Boards "Give Me Just A Little More Time". Ja, George Harrisons "All Things Must Pass" också, naturligtvis. Vem kan vara utan "The Ballad Of Sir Frankie Crisp", "Awaiting On You All" och "What Is Life"?  Klassiker i ordets rätta bemärkelse. Men jag har valt att sätta förstoringsglaset på tre andra plattor.

"Morrison Hotel" var The Doors femte album. Året innan hade de försökt sig på att lägga in lite brassarr i sina låtar, vilket inte fick den konservativa pressen att jubla direkt. Recensenterna ville ha The Doors och Jim Morrison exakt som de alltid hade varit. Så det var kanske inte så konstigt att de gick tillbaka till rötterna en aning med "Morrison Hotel".

LP-konvolutet har en liten kul historia. Morrison och gänget hade redan bestämt sig för att döpa det nya albumet till "Morrison Hotel". Så hela bandet hoppade in i Morrisons Shelby GT 500 Mustang och åkte ner från Morrisons hem i Laurel Canyon till 300 East 5th Street i L.A. De gick in och frågade ägaren om de fick ta en bild, i och med att deras platta skulle heta Morrison Hotel. Vilket skulle ge ägaren en rätt saftig reklam. Ägaren sa absolut nej till erbjudandet och visade Dörrarna vänligt, men bestämt ut på gatan igen. Nu nöjde sig inte bandet med det. De tog istället bilder runt om skylten och till slut smög de in och satte sig, utan lov och bilden togs i alla fall.
Plattan de hade spelat in blev ett litet uppsving från 1969 års The Soft Parade. I opch för sig hade inte "Morrison Hotel" några hitsinglar. "You Make Me Real" nådde bara plats 50 på billboards försäljningslista, men i överlag var recensenterna förtjusta.
Och visst finns där fantastisk musik.
Plattan öppna med bluesnumret "Roadhouse Blues", som är lättsam blues från Los Angeles årgång 1970. Men vem kan inte falla för en låt med textraden "Well, I woke up this morning, and I got myself a beer
The future's uncertain, and the end is always near".
Plattan fortsätter med den fantastiska "Waiting For The Sun" som ursprungligen spelades in 1968 för plattan med samma namn. Men Morrison var inte nöjd. Han fortsatte helt enkelt att fila på låten och på "Morrison Hotel" två år senare var den klar. Och den låter fantasisk även i dag med sitt experimentella moogsound och knivskapra melodi. "Peace Frog" kombinerar rock och funk på ett snyggt sätt med sin karraktäristiska Doors-refräng innan den går över till den drömska "Blue Sunday". "Ship Of Fools" och "Land Ho" är två standardlåtar. Med The Doors mått alltså lite högre än medelsnittet. Ray Mazareks orgel bär upp låtarna. "The Spy" är en spännande Morrisonkomposition. Med sitt lite släpiga bluestempo låter bandet lyssnaren smyga med i verserna, innan powerackorden tar över medan Morrison sjunger "I know your deepest, secret fear. I know everything. Everything you do. Everywhere you go. Everyone you know". Musikalisk flyter "The Spy" perfekt i den mer upptempo "Queen Of The Highway" som sägs handla om Morrisons flickvän Pamela Courson. Plattan avslutas med låtarna "Indian Summer" och "Maggie M´Gill". "Indian Summer" var en låt som inte riktigt passade in på debutplattan "The Doors", men som är en fantastisk ballad där en något yngre Morrison med en mer oförstörd röst låter mer som något Scott Walker kunde ha spelat in på någon av sina soloplattor. "Maggie M´Gill" är en förförisk blues med det snyggaste gittarrsolot någonsin i en poplåt.
I sin helhet är "Morrsion Hotel" ett album som efter ett par genomlyssningar skapar ett beroende. Man vill bara ha mer och mer av The Doors.
 
 
De flesta som har besökt och blivit hänförd av IF Popgenis konserter den sista tiden, med Chet O´Keefe, Joe Nolan, Johan Örjansson, Erika Andersson, Shurman, Bob Woodruff, ISrael Nash Gripka och kommande Simone Felice och Ellen Sundberg, bör kunna ta till sig av Phil Ochs låtskatt. Karln var oerhört produktiv, men tyvärr även lika mycket destruktiv. Han var en politisk medveten vänstersympatisör som protesterade högljudd mot krig från 1966 till 1976. Han hade sin grund i folk och country, men drog med i popmusiken. Vilket hörs tydligt i " Pleasures From the Harbor" från 1967 där öppningsspåret "Cross My Heart" är en fantastisk musikalisk skapelse. I grund och botten en folksång, men med sitt keaboardsound och blödiga refräng charmar den den mest hårdhudade lyssnaren.
Phil Ochs hade melodier som folk skulle kunna dö för. Han blev mest känd för "Changes". En av hans få kärlekslåtar, eller som i det här fallet djup olycklig kärlek. Melodin är enkel och minst sagt hjärtskärande med den klädsel som texten ger den. Lasse Berghagen älskade "Changes" och gjorde en svensk version med Annifrid Lyngstad som fick namnet "En Kväll Om Sommar´n" (naturligtvis). Vilket föll sig inte riktigt lika bra. Även "I Ain't Marching Anymore" är en låt som är förknippad med Ochs. En enkel protestsång mot Vietnamkriget som fick självaste Bob Dylan att lyssna.
1970 kom Phil Ochs sista platta som fick den ironiska titeln "Greatest Hits", trots att det rörde sig enbart om nyinspelningar. I producentstolen satt Van Dyke Parks och gav plattan en luftigt, nästontill en lätt Phil Spectortouch. Med Clarence White på gitarr och sång får dessutom produktioen en liten del av The Byrds countrypop.Och med de soullegendariska bakgrundsångerskorna Merry Clayton, Sherlie Matthews och Clydie King väcks en del gospeltoner till liv.
Öppningen med "One Way Ticket Home" låter först som en lättsam popdänga med en lätt ironisk text ("Elvis Presley is the king. I was at his crowning"), men så tar Ochs i och låter hjärtskärande i nästa andetag ("My life just flashed before my eyes. I must be drowning"). När han dessutom tar i, i refrängen, misstror man honom inte ett dugg att han bara vill hem. Med "Jim Dean Of Indiana" gör han en honör åt James Dean. Med en melodi som bara smälter efter att tonerna nått trumhinnan. Med "My Kingdom For A Car" får Clarence White och pianisten Earl Ball rocka loss ordentligen i en poplåt som påminner en del om Gary Lewis And The Playboys. "Boy From Ohio" är en varsam countrylåt i 3 takt och tidstypiskt munspel. Countryfesten fortsätter med "Gas Station Woman" och den mest kända "Chords Of Fame". Men det är framför allt slutet med "No More Songs" som gör den här plattan lite ruggig. När man nu i efterhand vet att Phil Ochs gjorde bara fem studioinspelningar efter 1970 och fullföljde aldrig ett till album. I stället led han av starka depressioner som han försökte medicinera med alkohol och droger. Han blev i alla fall inbjuden av John Lennon att spela för John Sinclair i New York 1971, vilket han tackade ja till. Men det överskuggades naturligtvis av John och Yokos första framträdande efter att The Beatles splittrats. 1975 avslutades Vietnamkriget och Ochs var med att anordna en spelning i New York tack vare detta. Vilket gjorde att 100 000 personer kom för att se honom, Joan Baez och Pete Seeger med flera. Men vid det här laget var Ochs illa däran. Han hade tagit namnet John Butler Train och försökte få sina närmaste att förstå att Train hade dödat Ochs. I sin tur var även Train paranoid och fullkomligt övertygad om att någon försökte döda honom. När hans bror försökte paa med honom förklarade Phil att han dött fler gånger. Politiskt dog han i Chicago 1968 under kravallerna när polisen sköt flera studenter under demokraternas konvent. Han dog profissionellt i Afrika där han höll på att bli strypt och tyckte att han inte kunde sjunga efter det. Han dog själsligt när Victor Jara, som han blivit vän med, blev dödad. Och att han dog psykiskt av John Butler Trains intågande i sin personlighet.
I April 1976 hängde sig Phil Ochs.
Men hans melodier, texter och röst kommer att fortsätta leva kvar som den sanne amerikanske trubadur han var.
 
 
 
1970 var ett av de åren som borde ha varit kritisk för Stevie Wonder. Från att vara barnfenomenet Little Stevie Wonder med "Contract Of Love" och "A Place In The Sun" till att bli mer inflytelserik i låtskrivande med "I Was Made To Love Her" och "Uptight", så borde hans populäritet ha ebbat ut i och med målbrott och tidsperspektiv. 
Men icke.
Han musikaliska talang var för stor. 1970 var han en av upphovsmännen till The Spinners monsterhit "It´s A Shame" som fortfarande spelas ofta. Motown trodde stenhårt på honom. Men Stevie Wonder ville inte bli en hitmaskin.
Plattan "Signed Sealed Delivered" var däremot slutet på den lättsamma lättillgängliga Stevie Wonder. Skivbolagsprodukten Stevie Wonder. Han populäritet och inflytande var nu så pass stor att han hade fria händer att göra vad han ville. Antagligen är det därför som "Signed Sealed Delivered" låter så pass fantastiskt. Plattan är en perfekt korsbefruktning av det gamla Motownsoundet och hans nya med funkinspirerade soulmusik som han utvecklade allt mer i "Talking Book" från 1972 och framför allt i "Innervisions" 1973 och "Songs In The Key Of Life" 1976. I "Signed Sealed Delivered" hör man hans grunder. Motowns soulpop, Beatles och funk. I en perfekt kombination.
I överlag så har den här plattan fått rätt ljummen kritik, vilket jag inte riktigt kan förstå. För här finns allt. Från Motown pop med titellåten, "Sugar", "Anything You Want Me To Do" och "Never Had A Dream Come True" till funkexperimentet "You Can´t Judge A Book By It´s Cover". Här finns Beatlespop med den enda riktigt snygga covern på en Beatleslåt "We Can Work It Out" och gospelflirtandet i "Heaven Help Us All" och i balladen "Don´t Wonder Why". Samtliga låtar är av kvalité som har lika många delar 1960-tal som 1970-tal i sig.
En skön söndagsplatta för kulna höstmornar, helt enkelt.
 
 
/Stefan

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0