True love
PPPP
Från Genesis och Peter Gabriel-eran.
Jo, Sarah sjunger så i inledande ”Over the border”
Till att vara de sista och mest tjuriga musikälskarna på jorden.
Det är precis det vad Saint Etienne handlar om.
Musiclovers.
Återkomsten med nya plattan Words and Music berättar att Pete, Bob och Sarah har lyssnat med samtiden, men också vägrat göra ett avkall på det sanna, rena Saint Etienne-soundet.
Och kärleken till dåtiden.
Party for love people. Liksom.
För det är det Saint Etienne handlar om.
Och det här är en sann kärleksförklaring.
Party.
Jag blir lite förundrad över att denna mest kitschiga poptrio som världen sett slår till med ett så konkurrenskraftigt album. Det kan ha att göra med att hela branschen är stentrist här och nu, om vi talar om dansant pop. Och det är precis där, i ett vakuum, som det här sagoskeppet landar så mjukt och snyggt.
Man kan bara fråga sig varför ingen har fyllt ut tomrummet sedan ”Tales from Turnpike House” från 2005.
Det är kanske inte så konstigt.
Pophouse á la trion som är mycket sökande och nyfikna av ALL musik har uppenbarligen fått en nytändning. Bob Stanleys DJ-ande, Pete Wiggs må bara vara, men som ändå har stenkoll, och så Sarah.
Bimbon.
Rösten.
Ansiktet utåt.
Karisman i henne knockade mig totalt den eftermiddagen på Hultsfred i mitten av 90-talet. Och när jag och CBJ stod framför Badhusparksscenen i hällregn var det just Sarah som höll ihop den gindränkta trion.
Och Sarah har lyckats hålla den manliga duon nyfiken.
Eller är det Bob som är dynamiken?
Men hur låter återkomsten? Det är åtta år sedan sist och ”Tales” var inte direkt en peak.
Med handen på hjärtat, med alla förväntningar.
Det låter skitbra.
Djupare, mer sinnligt. Mer balanserat. Housennerven finns där, men det är i det musikaliska uttycket som det har hänt något. Lyssna på soulkänsliga ”Twenty five years”. Vilken knock.
Och för att ställa skåpet tillbaka till den där magiska kvällen på Hultsfred 1994, då man var förband till Prodigy och Moby.
Den kvällen, vänner. Den tangeras här med spår som ”DJ”. Party!
Vad jag förstår, fjärran från UK och dess klubbscen, har Saint Etienne ständigt varit ett med den brittiska musikscenen.
Som en spelpjäs att akta.
Och man har haft en smartess att hålla sig flytande via ständiga klubbspelningar, där northern soul varit ett legio, liksom nyfikenhet på nya sound.
Om du snor åt sig utgåvan på Words and Music med remixer får du ett extra djup, jag lovar. Och det är där, i de spåren som Saint Etienne förvandlas till något annat.
Med full kontroll.
/TC
