Ingen sommar utan ragga(re)

Jomen det hör ju till sommaren att ta minst en raggarrunda, från torget till Statoil, via Kvantum till Körfältet och tillbaks till torget. Gärna i en amerikanare, men har man inte det så får en Opel Corsa duga. Eller Puch Dakotan från 1979. Man tager vad man haver, som knugen lär ha sagt till Army Of Lovers...
Musiken ska i alla fall till 90% bestå av rockabilly, rock och pop från 50- 60-talet. Och då snackar vi Rock ´n roll och inte Frank Sinatra. Konservativ miljö, visst. Men i bland får man offra sig.
Men en del namn kvalar in ändå.
En av dessa är Eddie Meduza. Jag tror det bara är jag och Christer från en samlad kritikerkår som försvarar Eddies talang. Både som kuf och som låtskrivare. Visst, han är känd som snuskgubbe, rasist, kvinnofientlig, och.. Tja, Han är beskylld för att vara allt. Men grejen med Eddie var nog ändå att det var en känslig kille innerst inne. Han kunde aldrig släppa Mats Olssons brutala sågning av "Punkjävlar" 1979. Lite oförtjänt, måste jag säga. Mats Olsson vurmar för skånes stoltheter (inte våra) Lasse Stefanz. Vilka också har gjort covers på Eddies låtar.
För var det nåt killen kunde var just att skriva låtar. Han skrev rena rockdängor som "Young Girls And Caddilac Cars"och "Rocky Rocky". Ballader som "Going Back To Oklahoma" och "I Don´t Love You Anymore". Han skrev popdängor som "Pretty Martina", och den här "Yea Yea Yea" som kunde ha varit 60-tals hit.
Just "Yea Yea Yea" som är en fartfylld popbagatell, fick mig att sitta och traggla basgångar en hel sommar innan jag skulle börja nian.
Eddies seriösa sida blev aldrig någon större hit. Det var provokatören och clownen folk ville ha. Och Eddie, som den sanne entertainern han var, gav dem det. Men han smög alltid in sin seriösa sidan mitt ibland snuskvisorna. För de låtar folk ville höra var ju de som till och med skulle ha fått Johnny Bode att rodna. 
Men väl hemma grunnade han, enligt vänner och bekanta, ganska mycket på varför det var just så. Samtidigt som Hank Williams snurrade på skivtallriken.
För visserligen var produktionen platt och hans sångröst kanske inte var den bästa. Men även i hans seriösa katalog, så lyser fortfarande en jordnära bondcharm igenom.
 


Frankie Valli and the Four Seasons kanske inte tillhör raggarkategorin, med sin ganska avancerade pop. Men de låg rätt när Beach Boys, som med sina billåtar alltid gjort sig en plats i den sanne raggarens hjärta. Så att det dimper ner Four Seasons-låt i bilstereon är inte så konstigt egentligen. Beach Boys sjöng ju om ett soligt Californien, så vad skulle egentligen Four Seasons profilera sig med som kom från det något skitigare New Jersey? De var ju inte ens från New York.  Frankie Valli och Bob Gaudio koncentrerade sig på låtarna. I början var det ganska så simpelt med "Sherry" och "Big Girls Don´t Cry", men direkt när Beach Boys gjort sig berömda hakade man på. Och speciellt när den bittiska invasionen var ett faktum och Beach Boys kläcker ur sig "I Get Around", började man på allvar försöka öka kvalitén på låtarna.
"Rag Doll" och "Dawn" såg till att The Four Seasons fick sina bäst säljande album. Bob Gaudio var nu tillsammans med Bob Crewe en fullfjädrad hitmakare. Och 1965 kom "Let´s Hang On", men längre än så kom inte The Four Seasons. Visst hade man "Working My Way Back To You", "Opus 17", "Can´t Take My Eyes Of You", "C´mon Marianne" och makalösa versioner av "I´ve Got You Under My Skin" och "Will You Still Love Me Tomorrow". Men det räckte inte. Frankie Valli och The Four Season förpassades i frysboxen.
Ett par år senare blev de populära igen med discodängan "Who Loves You" och "December 1963 (Oh What A Night)". Man glömmer lätt bort The Four Seasons när man ska prata om britterna och amerikanarna på 60-talet, men de var med och spelade en stor roll innan The Monkees kom in i bilden. Släktskapet med Doo Wop, Motown, surfpop och rock n´ roll gjorde i alla fall att de svenska raggarna i alla fall inte glömmer The Four Seasons i första taget.
Ärligt talat, så vet jag faktiskt inte så mycket om Jerry Williams. Men jag har alltid gillat karln. Även när han fick låtar av Alexander Bard. Det går inte att tycka illa om den amerikanaälskande kommunisten. Och med "Cruising On A Saturday Night" så har han en oslagbar bilröjarlåt. Och när han tog sig an Johnny Cash och June Carters "Jackson" med Ardis på 1990-talet så kom jag i håg att jag rös. Han har något i rösten. Dessutom har han god smak. Han gjorde julsingeln "Falling In Love" med Moneybrother, spelade in "Ringside" med Daniel Lemma och förra året släppte han en av fjolårets mest överasskande album. I och för sig tog det ett tag innan jag lyssnade. Plattan inleds med "Blue Jean Bop", vilket för mig känns inte rätt eftersom Paul McCartney redan gjort den ultimata coverversionen. Men resten... En sparsmakade eufori av 50-tals nostalgi. Och inte blir det sämre av att Eva Eastwood skrev plattans kanske snyggaste spår "Cancel The Wedding". Tillsammans med den sorgeliga "These Pills" om åldrandes baksida, är "Cancel The Wedding" bland det bästa Jerry Williams någonsin har släppt.
 
 
/Stefan
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0