De tre maniska prästerna...


Vi hade tre kungar på De Tre Kungarnas Dag.
Nu är det dags för tre präster.
Från början var de fyra, men i mitten på 90-talet försvann en. Och så var de bara tre kvar.

Jag och Manic Street Preachers har umgåtts sedan 1992.
För kompisarna och det som gällde i skolan, var det mest Guns N Roses och Metallica. Inget annat.
Men vi försökte. Faith No More fick sina klor i mig i den vevan. Genom ett skolarbete hamnade jag i punk och New Wave och upptäckte hela Stiff-katalogen (hittade till min stora glädje Tracey Ullman i farsan skivsamling). The Clash och framför allt Sex Pistols väkte någonting i mig.
Men det här var också i början av 1990-talet. Den första britpopvågen sköljde som bäst över oss med grupper som James. XTC (hade en stor hit med den strålande popsingeln "The Disappointed" just då) och mastodonter som Elton John och Paul McCartney dominerade på MTV mitt i bland den där "nya" Hiphopen från L.A. The Lemonheads och The Posies från USA lärde oss att gilla Sonic Youth. Och R.E.M hade en liten svacka med Shiny Happy People, som t o m deras fans hatade.
Mitt i bland allt detta kom Manic Street Preaches.
Som fyra blodfattiga och bleka underground rockare tog de plats på MTVs Headbangers Ball med melankoliska "Motorcycle Emptiness". Jag fattade det inte. Just för tillfället var jag inne på Hårdrock. Hade börjat lyssna på Alice In Chains och väntade på Mötley Crues video till "SOS (Same Ol´Situation)". jag hade luftvägsinfektion och var beroende av Ventolinpulver och kortison. Men så kom de. Och gjorde hela världen till en lite bättre plats.

Paradoxen var ju att de beskrev en verklighet, utan försköningar. De skrev om en post Thatcherperiod där de kände sig totalt utanför. En analys av texten till Motorcycle Emptiness förklara det hela med att i Blackwood så var det en statussymbol att äga en lätt motorcykel. Precis som här. I början moped, sen en lättmotorcykel. Det var status. Då fick man tjejerna.
James Dean Bradfield, Nicky Wire, Sean Moore och Richey James Edwards hade fattiga föräldrar och hade helt enkelt inte råd med några motorcyklar. Och det sig skapade ännu mer en frustration och utanförskap, för att använda ett populärt ord.
Men även så lånade de textrader från Nicky Wires brorsa Patrick Jones poem, Neon Loneliness.
Men ett starkt intryck som jag fick var av låten "Little Baby Nothing". Exploateringa v kvinnor var inte på tapeten då och jag hade aldrig direkt tänkt på det tidigare. Faktum var nog att de tjejer som fanns i klassen , eller de tjejer som fångade ens intresse då, som var några år äldre, snarare såg som ouppnåliga.
Jag förstod det inte först.
Men "Little Baby Nothing" fick mig att öppna ögonen lite mer.

När Manics skulle spela in låten behövde de en duettpartner som kunde spela rollen som utsatt individ som blivit utnyttjad av män. Valet föll på Kylie Minougue. Men skivbolaget ville inte släppa henne till ett okänt band med en gitarrist som ristat in "4 Real" med ett rakblad på armen.
Så erbjudandet gick till amerikanska fd porrskådisen Traci Lords.
Och på något sätt, när strippklubbar börjar poppa upp i fjällvärlden, så känns den här låten väldigt aktuell just nu. 



Sommaren 1993 kom uppföljaren "Gold Against The Soul", vilket gjorde mig lyrisk. Jag kunde inte sluta spela "Sleepflower", "From Despair To Where", "Life Becoming A Landslide", "Drug Drug Druggy" och "Roses In The Hospital". Men själva gillade inte Manics sin skiva nämnvärt.
Då small "the Holy Bible" högre.
Fast den förstod jag mindre av. Även om låtar som "She Is Suffering" och "Ifwhiteamericatoldthetruthforonedayit´sworldwouldfallapart" väkte en del funderingar. "Revol" var en strålande singel. Och "Faster" grep tag ordentligt.
Men när Richey James Edwards 1995 försvann spårlöst. Det sista man hörde från honom var att han tagit ett tåg och hoppat av vid Severn Bridge, norr om Bristol.
Jag och alla andra trodde att det nu var slut för Manic Street Preachers.
Men det visade sig bara vara en början.
1996 kom "Everything Must Go" och singeln "A Design For Life" slog ner som en bomb.
När den dök upp på MTV en dag så drog jag på volymen lite extra. Trots att Farmor var hemma. Hon gillade inte när man spelade högt. Om det inte var Roland Cedermark eller Vikingarna. 
Men hon kom in. Satte sig ner, var tyst en stund och sa något som förvånar mig än i dag.
- Men vilken fin bit!
Bara det är ett bevis på kvalitéer utöver det vanliga.



1998. Det kändes som att i Östersund förstod ingen Manic Street Preachers kvalitéer. Det mesta var rätt nattsvart det året i och försig. Jag hittade mig själv i en position där jag var tvungen att bygga upp något nytt. Men jag visste inte vad, åt vilket håll eller hur. Bara att det skulle ske nu.  
"This Is My Truth Tell Me Yours" var som ett pepp-brev. Manic Street Preachers visste vad jag gick i genom. Ingen annan.
Hade försökt med kompisarna, men de rynkade på näsan. Ja, utom för "If You Tolerate This, Your Children Will Be Next". Den gillade de. Däremot inte jag. Jag tyckte nog att den var en av Manics svagaste. Kände ingen som helst relation till spanska inbördeskriget. Lustigt nog blev det hit.  
Däremot blev jag nästan dränkt av ljudbilden i "Tsunami", "You´re Tender You´re Tired", "You Stole The Sun from My Heart" och "Ready For Drowning". Jag älskar fortfarande "Black Dog On My Shoulder".
Andres Lokko, en journalist som jag hade stor respekt för, skrev en ljummen recension av plattan. Kallade det för arena rock och att Manics inte gjort något sedan "Motown Junk". Jag ansåg att han nog förlorat förståndet. Men hade ändå honom att tacka för upptäkten av Primal Scream, men även Augustus Pablo och Keith Hudson.
Jodå, reggae, var på tapeten då. Man skulle ju ha lite kul också.
2001 var situationen en helt annan när "Why So Sad" dundrade fram i tv. Det var som en kär gammal vän kom tillbaka.
Framför allt blev jag rätt politisk det året. Vi satt på kaféer, rökte Kent och hade slitna jeans och Converse. Vi kände oss up-to-date, men samtidigt som en modekvarleva från 1990-talet.
Men det sket vi i.
Vi diskuterade politik, samhällsfrågor och avskydde män som suttit vid makten för länge. George Bush och Göran Persson. Same shit.
Jag hade en svår Lennon och Springsteen period. Jag var fast i svensk hiphop tack vare recenserande i Länstidningen. Men jag fick också åsikter som egentligen inte passade vare son vänster eller högerhållet på den politiska kartan. Lite rebellisk. Lite mognare. Kravallerna i Göteborg var ett hett diskussionsämne.  
Därför var det kanske inte så konstigt att låten "Let Robeson Sing" träffade mig skoningslöst rakt in. Man behövde inte sympatisera åt det ena eller det andra hållet. Bara man visade lite medmänsklighet och lät folk vädra sina åsikter, så kunde man i de flesta fall komma överrens. Just då umgicks jag också med barndomskamraterna, en moderatröstare och en gammelsosse.
Då får man lära sig att balansera och komma med vinklar som ingen har tänkt på...
Men det spelar ingen roll vilken åsikt kompisen hade.
Låt han sjunga för det! Kanske kan han öppna mina ögon en gång till...?



Manic Street Preachers verkar aldrig vilja ge upp. Och tur är väl det. De har fortfarande någonting att säga.
"Lifeblood", "Send Away The Tigers" och "Journal For Plauge Lovers" hade sina stunder av lycka. Men lät också stundtals oinspirerat.
Men det var nog när James Dean Bradfield släppte soloplattan "The Great Western" som jag tyckte att han hittat tillbaka igen. Och senaste "Postcards From A Young Man" kändes även den som ett brev från en gammal vän.
Vi har båda blivit äldre. Mognare. Kanske lite mindre rebelliska, men definitivt (i alla fall) är vi lite irriterade på det mesta.

/Stefan






Kommentarer
Postat av: The Polarbear

Håller med om vartenda ord!

2012-01-12 @ 10:11:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0