Det våras för blandbanden.
Blandband... Det är ett ord som smakar gott i munnen. Ungefär som smågodis och blandsaft. Och det ger samtidigt en nostagikick.
De flesta känner till bandbandens betydelse. Vi som var med innan och under CD-skivornas intåg i vardagsrummen. Vi som skrattade läppen av oss när vi läste Nick Hornbys High Fidelity om huvudpersonen Robs våndor över det perfekta blandbandet. Eller Barrys "Monday Morning Tape" som nästan driver Rob till vansinne. Eller som en kärleksgåva. Som en egen egotripp i walkmannen eller i bilstereon.
Blandbanden som vi egenhändigt mixade i hop från radion, från kompisars LP-skivor och från CD-skivor kan vara ganska skrämmande att höra i dag.
Det talar rätt mycket om vilka vi var just då. Vad vi lyssnade på då. Det påminner oss om vilka relationer vi hade då och till vilka. Det påminner oss om platser, om dofter och om människor. De kan betyda en stekhet dag i Föllinge, på en av de öländska stränderna eller Huntington Beach. Det kan påminna oss om varma kvällar framför en brasa i fjällen eller om skoterfärder eller om långfärdsskridskor med kompisar. De kan handla om hångel med första kärleken eller om svidande uppbrott.
Med alla dessa blandband har vi ett soundtrack till våra liv. De talar om för oss och även andra vilka vi är. Det är utelämnande, men också om ljuvliga egotrippar.
Sommaren är en sådan tid som blandbandens betydelse var som störst. Och under somrarna finns det en helö del låtar som efterhängset följt efter. Nu på 2000-talet har vi popnördar ersatt blandbanden med CD-skivor och I-pods. Men när det ska spelas igen så är det för mig ett par låtar som på något vis kommer med. Jag har redan nämnt att det är svårt att låta bli The Mamas And The Papas när jag kör bil. Men nu tänkte jag faktiskt snöa in på den nästintill utskällda genren dansmusik. Hits som hade element av House, Eurodisco och pop. Stora hits, som jag borde skämmas för att jag gillar.
Men det gör jag naturligtvis inte.
La Bouche var en franska europop grupp som var sammanfösta av tysken Frank Farian.
Farian var mannen bakom Boney M. Han var också inblandad i Milli Vanilli och det var Frank Farian som erkände att frontmännen inte sjöng själva, som blev Milli Vanillis plågsamma död.
Det handlar alltså om skräp. Ren jävla dynga.
La Bouche fick en gigantisk hit med "Be My Lover" som irriterade många 1995. Speciellt eftersom den blev en av USAs mest spelade låtar.
Men så mitt i allt i hop kom en cover av Hamilton, Joe Frank & Reynolds "Fallin´ In Love" från 1975. De svulstiga 70-tals stråkarna var bortkapade och nu var låten klädd i en slick R´n`B- skrud som passade mina öron. Det är en snygg produktion, trots snabbförpackningen. Och låten är en ren kärlekssång från tre vajande skägg från Los Angeles.
Jag kan inte hjälpa det.
Den här versionen gillar jag fortfarande så pass mycket att jag kan bortse från den löjliga rap-partiet.
Vi hoppar fram till 2006.
Sharam Tayebi var en känd DJ i Washington DC. Tillsammans med polaren Ali "Dubfire" Shirazinia hade han houseduon Deep Dish, som blivit den amerikanska huvudstadens stora klubbnamn.
2006 fick Sharam för sig att sampla en totalt bortglömd låt av soulgurun Rick James.
"Party All The Time" var en hit för Eddie Murphy 1985, och bara "Say You, Say Me" med Lionel Richie var mer populär, eftersom den hade Bilboards förstaplats.
Men sen föll låten i glömska. Och låt där nere i dammet från 80-talet, ända tills Sharam dammade av den och satte rejäla houseraketer på den.
Alla fester för sommaren 2006 var räddade.
Tillbaka till 2004. Fast med fötterna i 80-talet igen.
John Oates, mustaschen i duon Hall & Oates, hade fått en refräng i skallen.
"You're Out Of Touch, I'm out of time, but I'm out of my head when you're not around..."
Men han visste inte riktigt vad han skulle göra med den. Darryl Hall tände på låtidén och skrev snabbt i hop en vers som de både levererade text till.
Men det var refrängen som var låtens "hook".
År 2004 tog housegruppen United Nations upp låten och skalade av versens transportsträcka. Kvar hade de en lysande househit som gjord för 2000-talet. Och gjorde en så där lagomt snuskig video till.
Men det är låten som är ledstjärnan.
Tack John Oates för den.
/Stefan
Kommentarer
Trackback
