Ekon från en gyllene era
Det händer inte att jag hetsar upp mig så ofta nuförtiden över nya fynd i musikfloran. Okej, att det mest har att göra med att jag inte ens är i närheten av att ”konsumera” musiksläpp som under åren som recensent. Men jag försöker hänga med, läser andras tyckanden på nätet och handlar en hel del musik via Spotify och iTunes.
Men som sagt, den där riktiga kittlingen infinner sig alltmer sällan. I år har Friendly Fires och Cults fått mig att rygga till lite extra, men den största och mest omskakande plattan är Veronica Maggios nya samling sånger.
Jag har följt henne ända från debuten med ”Dumpa mig” som fick tiden att stanna första gången den tonade ut i etern. Därefter har jag aldrig slutat att förundras över hennes förmåga att fläta samman kluriga texter med utsökta harmonibyggnader. Det är högst personligt, vansinnigt snyggt producerat och utfört med en sann kärlek och värme till hantverket.
På sitt sätt känns Maggios konstnärskap vara i rakt nedstigande led till en svensk musiktradition, med sångsmeder som Olle Adolphsson, Cornelis Vreeswijk, Beppe Wolgers med flera, alla med en gemensam nämnare i att ha haft sin storhetstid under 60 och 70-talen och tyvärr också att de personligen inte finns med oss längre. Denna svunna gyllene svenska musikera känns vara pånyttfödd genom Veronica och där måste man också plocka in Annika Norlin som med sitt alterego Säkert! visar att det funkar alldeles utmärkt att uttrycka sig på svenska, som annars sagts vara ett krångligt och svårt språk musikmässigt.
Båda tjejerna medverkar glädjande nog på årets Yra och jag ser verkligen fram mot att få ta del. Bägge saknar motstycke om man söker efter jämförelser utanför riket. Själv har jag lekt med tanken om vad som händer om Maggio spelar in ”Jag kommer” med engelsk text. Aftonbladets Per Bjurman reagerade i stil med att ”det funkar i Sverige, man aldrig i USA”. Det han menar är förstås den klockrent sexuella anspelningen som jänkarna förmodligen slår bakut över. Men som sagt här i Sverige fungerar det gudskelov.
Vi ses i badhusparken till veckan.
Veronica på fredagen, Annika på lördagen.
/Teknikchefen
Men som sagt, den där riktiga kittlingen infinner sig alltmer sällan. I år har Friendly Fires och Cults fått mig att rygga till lite extra, men den största och mest omskakande plattan är Veronica Maggios nya samling sånger.
Jag har följt henne ända från debuten med ”Dumpa mig” som fick tiden att stanna första gången den tonade ut i etern. Därefter har jag aldrig slutat att förundras över hennes förmåga att fläta samman kluriga texter med utsökta harmonibyggnader. Det är högst personligt, vansinnigt snyggt producerat och utfört med en sann kärlek och värme till hantverket.
På sitt sätt känns Maggios konstnärskap vara i rakt nedstigande led till en svensk musiktradition, med sångsmeder som Olle Adolphsson, Cornelis Vreeswijk, Beppe Wolgers med flera, alla med en gemensam nämnare i att ha haft sin storhetstid under 60 och 70-talen och tyvärr också att de personligen inte finns med oss längre. Denna svunna gyllene svenska musikera känns vara pånyttfödd genom Veronica och där måste man också plocka in Annika Norlin som med sitt alterego Säkert! visar att det funkar alldeles utmärkt att uttrycka sig på svenska, som annars sagts vara ett krångligt och svårt språk musikmässigt.
Båda tjejerna medverkar glädjande nog på årets Yra och jag ser verkligen fram mot att få ta del. Bägge saknar motstycke om man söker efter jämförelser utanför riket. Själv har jag lekt med tanken om vad som händer om Maggio spelar in ”Jag kommer” med engelsk text. Aftonbladets Per Bjurman reagerade i stil med att ”det funkar i Sverige, man aldrig i USA”. Det han menar är förstås den klockrent sexuella anspelningen som jänkarna förmodligen slår bakut över. Men som sagt här i Sverige fungerar det gudskelov.
Vi ses i badhusparken till veckan.
Veronica på fredagen, Annika på lördagen.
/Teknikchefen
Kommentarer
Trackback
