When the deep purple falls over sleepy garden walls...
Ny kategori. Helt enkelt för att få utlopp för den hår(d)rockskanal som jag är uppvuxen med under det glada 80-talet.
Bör inte blandas i hop med kategorin "riff it upp" som kan gälla riff inom 60-tals eller 80-tals pop också.
Den här handlar uteslutande om den "Hårdrock" som Siwert Öholm förfasade sig över... Med blues och boggie woogie i botten. Fast med distade gitarrer.
Men det fattade ju inte Öholm och Barnjournalen och alla vänner av ordning. Man kan tycka vad man vill om Anders Tegnér, men han får aldrig komma med något argument om vare sig stage art eller konstform. Mediedrevet slog till. Obönhörligt. Och orsakade till till hårdrocken växte sig in oss unga vare sig vi ville eller inte. För ingen av oss ville ju vara som Siwert Öholm.
(Anders Tegnér hamnade sedermera i juryn till Bert Karlssons påhitt Fame Factory. Det är nog det närmsta ondska den gode Tegnér har kommit.)
I dagsläget kan man sammanfatta detta med att det finns inget som egentligen heter hårdrock. Det handlar om rock musik. Enbart. Jag tycker helt eneklt att man kan ta bort en hel drös med olika genrer som "Trash", "Sleaze" och "hardcore".
I grund och botten handlar det musik med vers och refräng. Fast med distade gitarrer. Men lyssna på John Mutt Langes produktion av Def Leppards "Hysteria" och med dagens mått så är det inte mycket rock. Det är ett popalbum.
Kanske förändras synen på musiken genom åren. Men för säkerthets skull har vi naglat fast den med olika genrenamn för att kunna veta vad vi pratar om.
Hur som helst.
Jag tänkte börja med att dela med mig av en viktig låt i min musikaliska uppfostran. Det handlar om Deep Purple. Jag fick plattan "Perfect Strangers" av farsan julen 1984 eller 1985 (Dåligt omdöme, farsan???). Jag visste ingenting om Deep Purple. Brorsan hade fått mig att lyssna på Eddie Meduza, som Christer skrivit förträffligt om tidigare, och så gillade jag när farsan spelade Beatles och Stones. Jag hade genom plugget upptäkt att hårdrocksband hade låtar som jag gillade, Twisted Sisters och Mötley Crue, men det var ingenting jag utvecklat.
Tack vare Siwert Öholm, så blev ju WASP favoriter. Inte på grund av musiken som var anskrämligt tråkig och dålig, utan mer av deras scenshower med blod, kött och halvnakna kvinnor. För en 7-åring var det så coolt och spännande...
För vem fan ville vara som Siwert Öholm?
Men så började jag lyssna på "Perfect Strangers". Och fattade ingenting. Men jag lyssnade och lyssnade. Och till slut hade den krupit sig in under skinnet. Just den här låten. Texten i "Knocking At Your Back Door" förstod jag naturligtvis inte då. Men för ett par år sedan återupptäkte jag låten och förstod även texten. Den är helt brilljant. Går inte att säga så mycket mer.
Fortfarande tycker jag att "Perfext Strangers" är Deep Purple bästa platta. Visst, "Deep Purple In Rock" är en klassiker och det finns stunder i både "Fireball" och "Machinehead" som smälter det steniga hårdrockshjärtat i mig. Men "Perfect Strangers" var speciellt. Ett par år tidigare kunde Deep Purple har splittrats för alltid. Ian Gillian och Roger Glover hoppade av bandet 1973. Ritchie Blackmoure ville inte jobba med Glovers ersättare Glenn Hughes så han fortsatte med bandet Rainbow. Och det blev en soppa av allt.
Men 1984 var orginaluppsättningen tillbaka. Med starka låtar och med en Ian Gillian i högform. Och trots att "Knocking At Your Back Door" skrevs och producerades 1984 så märks idag inga ålderstecken. Låten och productionen är nästintill tidlös (trummorna är lite för 80-tals klatshiga). Och det måste man bara hylla.
/Stefan
Kommentarer
Postat av: cbj
Undrar hur den 40-årige WASP-diggaren i Örebro mår i dag, han som häromdagen när WASP spelade där bet av örat på en ordningsvakt. Undrar om inte Siewert hade lite rätt ändå, eller...?
Trackback
