Popgeni

60-talet exploderade med sina trallvänliga radiolåtar och söta ansikten, Någonstans där bakom återfanns popmusikens egna gruvarbetare, som liksom fick det hela att hända. Inom jazzmusiken hade dessa tidigare så anonyma ansikten klivit fram i rampljuset och det blev ganska uppenbart att de underbara helheter som kunde ses på scen och höras på skiva inte vore någonting utan alla underbara delar - musikanterna. I

nom popmusiken dröjde det längre innan dessa hårdjobbande arbetare lämnade saltgruvans dunkla sken för det mer påträngande rampljuset. Likväl stod det lika snart klart att bakom den ljuva musiken som rikligt flödat från radio och skivspelare, återfanns människor och musikanter med oftast mer intressanta livsöden än deras frontfigurer. Inom den brittiska 60-talsmusiken fanns ett proletariat som senare kunde skörda frukterna av sitt outtröttliga musicerande - såväl Jimmy Page som John Paul Jones var flitigt anlitade studiomusiker, liksom senare Rick Wakeman. Jag läste förresten härom dagen en intervju med legendariska producenten Shel Talmy, som producerade de första singlarna med Who och Kinks, vilken slutligen dementerade ryktet om att det är Jimmy Page som spelar gitarrsolot på Kinks´ You Really Got me - i själva verket spelar han kompgitarr eftersom Ray Davis inte både ville spela och sjunga under inspelningen!

Den gamla LP-skivan erfordrade byte var tjugonnde minut. Med CD-skivans intåg fick vi popgenier gott om tid över för att kontemplera över just sådana saker som vem spelade var, vart spelades den låten in, etc. och gudarna skall veta att vi funderat över detta! Två hårdarbetande profiler från 60-talet som numera begåvats med ansikten är baslegendarerna Carol Kaye och Jamie Jamerson, vilka tillsammas med Stax-stallets Donald "Duck" Dunn i stor del bidragit till att forma det moderna basspelet. De arbetade delvis inom olika format och områden - Dunn med den svettiga soulpop som arbetades fram i Stax-studion på Mclemore Avenue i Memphis, Jamerson i Detroits Hitsville USA-studio, Motowns egen vagga, och Kaye i de större studiokomplex i Los Angeles som frekventerades av bla Phil Spector och Brian Wilson.

Både Jamerson och Dunn spelade fingerbas medan Kaye använde plektrum. Med en bakgrund som jazzgitarrist, hade hon måhända vant sig vid den lilla plastbiten, som gav ett litet mer knäppande ljud än den rundare och mjukare fingertonen. Man får också, trots hennes bakgrund som jazzmusiker, en känsla att hon är mer analytisk och kalkylerande i sitt precisa spel, där framför allt Jamerson rör sig som ett naturbarn i fritt fall.

Det är numera väl bekant att Motown - symbolen för ljudet av det unga, svarta Amerika - etablerade sig på den soliga västkusten och snart transformerades till den litet loja och avslagna musik som livet under solen producerar. Man kan förstås ana att en sådan flytt skapar vissa kommersiella bekymmer - och inte minst trovärdighetsbekymmer - och det är väl ganska klarlagt att Motown inledningsvis gjorde vad gick för att hålla tyst om sin etablering på västkusten. Emellertid har uppkommit en alldeles egen fråga som sysselsatt historieskrivarna.

Först en liten bakgrund: Kaye bytte instrument i början av 60-talet. Hon betecknades som "Fender-basist" och hade en ansats till sitt spel som motsvarade den som återfinns inom s k klassisk musik. Hon blev snart en viktig kugge i Wrecking Crew, lett av trummisen Hal Blaine, som först arbetade med Phil Spector och därefter med Brian Wilson, upp till och med det havererade Smile-projeketet 1966-67. Utan tvivel har hon medverkat på inspelningar av många av de låtar som vi idag anser som klassiska.

Jamerson var tillsammas med trummisen Benny Benjamin navet i Funk Brothers, som kompade på de klassiska Motowninspelningarna. Eller? Hans flyhänta spel kan kanske jämföras med en fjärils flykt en solig sommardag, oberäknerligt och innovativt, men alltid närvarande. Han dog redan 1983 men invaldes 2000 postumt i Rock and Roll Hall of Fame.

På Kayes hemsida - www.carolkaye.com - står bl a att läsa att hon spelat bas på Beach Boys-klassikerna Good Vibrations, Help Me Rhonda, I Get Around, California Girls samt Pet Sounds-skivan och inspelningarba av Smile. Det står vidare att läsa att hon medverkat som gitarrist på klassiker som Do You Love Me av Isley Brothers, Crystals´ And Then He Kissed Me och Ritchie Valens´ La Bamba. En hyfsad CV, kan man säga!

Emellertid, det står även att läsa att hon spelat bas på Stevie Wonder´s I was made to love her, Four Tops´s klassiska Can't Help Myself och Bernadette (med sitt legendariska basspel!), Get Ready och I Second That Emotion av Temptations samt Supremes´ Stop In The Name Of Love, Back In My Arms Again och You Can't Hurry Love!

Woah - en vit kissekatt bland de svarta hermelinerna, kan det verkligen stämma?

Kayes anspråk har upprört världens alla Motown cognoscenti som samlat stöd för påståendet att det är Jamerson som står bakom alls dessa klassiker. Jamerson själv är ju avliden, liksom hans kollega Benny Benjamin, och kan inte gå i svaromål. Man kan undra över varför en person med sådan diger CV som Kaye skulle fara med osanning. Samtidigt synes den samlade musikervärlden vara av uppfattningen att hennes anspråk är oriktiga. Invalet av Jamerson i Rock´n Roll Hall of Fame kan möjligen ses som en liten partsinlaga och ställningstagande. En annan partsilaga kan vara att Matthew Sweet bad Kaye att spela bas på en av hans senare skivor.

Tvisten går vidare.

tp