Kid Creole - större än livet!


En vanlig åkomma hos oss popgenier är den ständigt pågående diskussionen om huruvida den eller den skivan, alternativt konserten, är den allra bästa. Ett avsevärt mindre vanligt trätoämne är vilken som roligast, även om den frågan egentligen är mer relevant.

För många år sedan, fylld med allt det självförtroende blott den påläste kan frambringa, öppnade jag dörren och klev in i saligt nedlagda Skivhörnan i Östersund. Med raska steg gick jag fram till kassadisken och frågade litet nonchalant om de hade fått den senaste skivan med Kid Creole & the Coconuts - varefter samtliga närvarande exploderade i ett furiöst skratt. Om jag någonsin undrat vad vart det där som hände så var det nog just den gången. Jag är nog fortfarande litet stött...Ryktet om Kid Creole och hans kokosnötter hade då uppenbarligen inte nått till Östersund och eftersom både bandnamnet och den skiva jag letade efter, Fresh Fruit in Foreign Places, bar en viss komisk prägel får väl skrattreaktionen anses som begriplig. Jag hade dock senare större framgång och kunde utan missöden köpa skivan. Den första plattan med bandet, Off The Coast Of Me, lånade jag på militärbiblioteket i Boden och spelade in på kassett. Efter ytterligare något år köpte jag den tredje officiella plattan, Tropical Gangsters, varefter bandet föll i viss glömska. De nya remastrade utgåvorna snurrar dock numera lika ofta i CD-spelaren som vinylversionerna några årtionden tidigare.

Dessa tre skivor, som släpptes med ett års mellanrum under åren 1980-1982, var under några år de som snurrade mest på min skivspelare. Alla gavs ut på det då superhippa independentbolaget Ze, som utöver Kid Creole & the Coconuts också släppte skivor med funkbrölande saxofonisten James Chance, Contortions, Was not Was, Suicide, Waitresses och Material. Samt förstås den bästa julskivan sedan Phil Spectors dagar, A Christmas Record med den underbara Cristina och hennes Things Fall Apart, manualen för modernt julfirande, och Waitresses´ kanske mer kända Christmas Wrapping. För Kid Creole själv började dock resan långt tidigare.


Thomas August Darnell Browder föddes 1950 i New York, I mitten av 60-talet bildade han ett band med sin bror Stony Browder Jr. Hans musikkarriär gjorde dock halt under några år i slutet av 60-talet och början av 70-talet då han utbildade sig till lärare i engelska. I vuxen ålder lade han sig också till med namnet August Darnell, d v s byggt på hans mellannamn. 1974 bildade Darnell igen ett band med brodern, vilket gavs namnet Dr. Buzzard's Original Savannah Band. Det bandet spelade in en skiva som möttes av stort gillande och bl a nominerades till en Grammy. Redan under den tiden sökte Darnell och hans bror skapa en ny sorts dansant popmusik där de anspelade på sin kreolska bakgrund.


1980 antog Darnell artistnamnet och skapade alter egot Kid Creole, vilket både var en blinkning till kungen själv och hans egen kreolska bakgrund: Han har beskrivit sitt nya alter ego på följande vis: Han är inspirerad av Cab Calloway och Hollywood-filmerna från 30- och 40-talen och fyller sina färggglada zoot suits med stil och klass och en aldrig sinande dos av självpåtagen coolhet. Kid Creole, som gärna framställde sig som större än livet själv, bildade sitt nya band tillsammans med Andy Hernandez, också f d medlem i Dr. Buzzard's Original Savannah Band; Hernandez lade sig själv till med alter egot Coati Mundi, och kom att bli Kid Creoles främsta sidekick på scen. De tre skönsjungande kokosnötterna utgjordes bl a av Darnells tillkommande fru. Denna första inkarnationen av bandet, som var ett riktit storband mätt med den tidens mått, höll sedan ihop under hela de framgångsrika åren i början av 80-talet.

Den första skivan Off the Coast of Me möttes - förstås - av högljudda hurrarop från kritikerna men drunknade tyvärr hos skivköparna. Mina egna favoriter på skivan är Maladie d'Amour, Off The Coast Of Me och Darrio. Däremot har jag aldrig varit särskilt förtjust i versionen av Marlene Dietrich´s Lili Marlene, som kanske mer medtogs för att visa sin respektlöshet och självständighet.


Den andra skivan Fresh Fruit in Foreign Places är en mer sammansatt historia, uppbyggd som en reseskildring. Återigen fick bandet stora lovord hos kritikerna: New York Times´ kritiker Robert Palmer beskrev skivan som “extraordinär” och “den fräschaste och mest intelligenta blandningen av pop- och dansmusik på länge”. Den utsågs också till en av det årets bästa popskivor av kritikerna hos Village Voice. Darnell har själv beskrivit skivan så här: Ett sätt att se på den resa som Kid Creoles gör på skivan, är som en manifestation av alla de olika element som existerar i vår musik. Resan är självbiografisk i den meningen att den visar hur och på vilket sätt musiken kommit till. Kid Creole och hans besättning besöker ett antal öar och de influeras av musiken och kulturen på var och en av dem … och man lämnar inte sina influenser bankom sig när man går vidare i livet utan tar med sig dem. Skivan dryper hur som helst av klassiker, där Animal Crackers (efter Bröderna Marx´ klassiska film, månntro?), Gina Gina (”he´s just a ski instructor”) och den avslutande Dear Addy.

Här har Du en länk till en artikel av Palmer från 1981, rörande bandet och skivan.


Den sista skivan i trilogin, Tropical Gangsters, blev bandets stora kommersiella genombrott. Skivan är kanske idémässigt mindre ambitiöst sammanhållen än föregångaren men rymmer i stället ett imponerande knippe popklassiker: smaka bara på Annie, I'm Not Your Daddy, Stool Pigeon och I'm a Wonderful Thing, Baby. I USA döptes skivan till Wise Guy, måhända förstod vi människor av den gamla världen inte då vilka sådana typer var.


Nedan kommer ett klipp från var och en av de skivor jag skrivit om ovan, försts Darrio ("can you get me into studio 54"), Gina Gina och avslutande Annie, I´m not your daddy - hur kul som helst!

tp






Kommentarer
Postat av: cbj

Alla vinylen ligger tryggt i min källare. Ze´s julskiva är en klassiker och vad jag länge sökte Cristinas soloplatta på cd - men den komn aldrig då.

Men Kid C och nötterna är sannerliogen väl vära att hyllas.

2010-11-12 @ 17:29:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0