Smör eller margarin? Skämslåtar del 2.

Ska det vara smör ska det vara riktigt smör enligt gammalt recept. Inte artificiella stereotypiska margarinsorter med uppbyggt endast på tillsatser.
Jag är ju född på 70-talet. Därav ligger rätt mycket av den musiken som spelades hemma mig varmt om hjärtat. Smörigt, kanske det. Men jag gillar det.
Det är för det mesta morsans förtjänst. Det är också morsans förtjänst att jag är dansant, såväl styrdans som statiskt skakandes under någon sorts discokula. Det är dessutom morsans fel att jag besitter den något udda åsikten att det är Lasse Stefanz som faktiskt har gjort den allra bästa versionen av countryklassikern "Heavens just a sin away". Men där tar mitt dansbandsintresse snabbt slut. (Okej, jag har en förkärlek till dansbandsvärldens mer udda klassiker som Streaplers "Lady Banana" och Flamingos "Torka tårarna och le igen" med congas istället för vanliga trummor. Men sen är det definitivt stopp.) Det är min mors fel, eller förtjänst. Eller hur man nu vill uttrycka det.
Farsans influens är 60-tals pop. Beatles, Beach Boys, Jan & Dean. Rolling Stones framför allt. Sen har jag botanierat själv. Men jag kommer aldrig att gilla Mascots. Tyvärr, farsan.
Jag tror att dessa två huvudkomponenter gör sitt till att jag och brorsan hamnade någonstans mitt emellan under uppväxten. Brorsan fastnade i den hårdare rocken, med Status Quo som favoriter. Jag började leta mig åt olika håll, men grundbulten att det måste vara någon form av melodi som fastnar. Deathmetal blev inget för mig. Inte heller ravemusiken. Det blev för monotont. Det längsta jag kan sträcka mig är nog Prodigy och chemical brothers, men det tog tid innan jag lärde mig att älska dem.
Hur som helst. Här hamnar vi i 70-talet med halvfulla människor i soffan och med skrikiga tapeter och ännu värre gardiner. Med Hyland och Hagge i TV-apparaten och föräldrar som tycker att Hem Till Byn och Raskens är det bästa som har visats. Med barnprogram av Staffan Westerberg i en pannkaka och Claire Wikholm som puttar på en långhårig Ernst-Hugo Järegård.
Musiken som egentligen la grunden för mitt musiksökande efter den perfekta låten.
Först ut Lobo. Jag vet ingenting om honom. Jag vet knappt om han hade fler låtar. Jag minns mest att den här låten fanns på ett av morsans blandband när jag var liten och jag blir rätt nostaligisk av att höra den.
Albert Hammond tillhör ju den där kategorin av låtskrivare som lyckades kasta fram ett par riktiga hits. Med själv hade han bara den här soldoftande hitten. Jag gillar också hans egna version av "Moonlight Lady". Altså inte den hemska 80-tals versionen av Julio Iglesias. Det är värt att kolla upp.
Hitmakaren Andreas Carlsson är också en av Hammonds fans. Han är rätt stolt över Hammonds autograf som finns på hans flygel i hans flådiga L.A-hem. Och när man hör Carlssons låtar inser man att Hammonds låtsnickeri har en tydlig influens.
Ja, jag erkänner. Jag gillar Neil Diamond. Tycker att han i Sverige är underskattad. Men amerikanarna älskar honom. Fortfarande. Och som vi kan se här har han definitivt hittat till en ny ung publik. Det kan han nog tacka Rick Rubin för.

Gruppen Alive n´ Kickin´ vet jag inte heller ett skit om. Men jag vet att en grupp med samma namn turnérar i USA med den här låten plus konstiga covers på Lady Gagas "Bad Romance", Paul Simons "New York State of Mind" och Beyonces "Crazy In Love".
Låten har en liten historia. Egentligen var det låtskrivaren Tommy James debut singel. Men han var aldrig nöjd med sin egna sånginsats. Men han kom i håg den här gruppen, Alive n Kickin som hans frus väninna var manager för. Han visste att det fanns hitpotential i låten och att gruppen hade en manlig och en kvinnliga vocalist. Så han skrev om låten till en duett och låten blev en stor amerikansk hit.
Det finns också en 80-tals version med låtskrivaren men den är bara hemsk.
Så håll till godo med denna glädjesmittande låt i stället.
/Stefan

Kommentarer
Postat av: cbj

Jo, Lobo gjorde fler låtar och de jag minns är bra. Albert Hammond är fortfarande en hjälte i mitt hem "Free Electric Band" har ju redan varit på bloggen som frågesvar och "The Peacemaker" kommer nog. Neil Diamond kan jag ibland inte få nog av och han har också varit på bloggen som svar på fråga. Jag blev riktigt rörd när Shane MacGowan gjorde en lysande "Cracklin Rosie" på Yran, vilket inte alla förstod eftersom de tyckte att han såg så full ut...

Du har ärvt en god smak Stefan! Och det här är inga låtar att skämmas över.

2010-11-12 @ 18:53:59
Postat av: tp

Lobo hade två tårdrypande hitlåtar på 10 i topp - Me and you and a dog named Bo och uppföljaren I love you to sant me. Var han möjligen indian? Jag var litet svag för Bo-singeln...Albert Hammond var kanske några år senare, nånstans mitt i Paper Lace-eran. En supersingel ( California), en halvbra (Electric) och en hyfsad (Peacemaker). Tycker jag. Skrev han Moonlight lady? Trodde alltid det var Barry M...Neil Diamond är en egendomlig företeelse, jag minns Crackling Rose.men ännu mer hur dryg och kaxig han var i Band's The last waltz. Jag har inte hört Rubin-skivan men en bra livsregel är om man över huvud tagit har en uppfattning om nån eller något så - bryr man sig faktiskt, även om jag är en smula ambivalent. Frugan kom hem från NYC häromdagen jag fick då en bok om Paul Simon, han förtjänar en särskild popgenitråd! 70-talet var över lagett utmärkt årtionde vars lov kan sjungas om och om igen. En prima popgenialisk betraktelse, Stefan / tp

2010-11-12 @ 21:46:16
Postat av: Stefan

Man tackar för de trevliga orden. Ska tilläggas att jag valde bort Dr Hook "When you´re in love with a beautiful woman" och Bellamy Brothers "If i say you have a beatuiful body...". =)

2010-11-13 @ 18:06:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0