Popgeni

Vi vrider klockan tillbaka till första halvan av 70-talet. Musikbranschen led fortfarande av baksmällan från de ystra flowerpoweråren, Beatles hade lagt av, Stones rullade på med att göra några av sina bästa albumsläpp någonsin och ABBA hade tjongat in popmusiken i schlagervärlden. Den tyngre rockmusiken i Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin levde sitt eget liv och hade de riktigt kreativa stilbildande åren med milstolpar till albumsläpp.
Runt hörnet lurade punk & new wave, men dessförinnan hade vi här hemma i Svedala att slita med Träd, Gräs och Stenar, Flamingokvintetten och Ted Gärdestad.
Mitt i denna minst sagt kaotiska musikvardag samlades varje tisdag och torsdag ett gäng människor på Skivhörnan i Östersund vid cirka fyra-fem tiden. Vi var verkligen ett GÄNG. Av dagens popgeniarevar även Lelle och Sture med i denna minnesvärda gemenskap.
Så här i efterhand (det var ett tag sedan…) kunde vi vara sisådär 20-25 pers som stormade in i butiken i spänd förväntan som smågrabbar som spanade efter tomten på julafton.
Tomten hette Heta Linjen. Heta Linjen var ett företag som distribuerade musik från de stockholmsbaserade skivbolagen runt om i riket. Det var en skåpbil som dundrade upp från Stockholm kustvägen över Gävle och Sundsvall fullpackad med de senaste vaxen. Då chauffören svängde in på Stortorget hade han inga som helst problem med att få hjälp med kartongerna, det var väl snarast så att han hade full möda på att se till att vi inte gjorde jobbet för bra, så att våra själsfränder i Umeå inte skulle få det man hade förväntat sig.
Vi bar in, packade upp och Lasse och Rune hade fullt sjå att checka av på sändlistorna då plattorna spred sig för vinden i butiken.

Musikmässigt handlade det mesta om symfonirock. Jodå, du läste rätt. Av någon outgrundlig anledning hade symfonirocken ett säte i Jämtland som saknade motstycke i riket, vilket visade sig då jag och en polare stormade in på Wolfie´s Records på Gamla Brogatan i Stockholm sommaren 1975 och fick en kungligt mottagande då butiksägaren hörde att vi var norrlänningar.
- Är ni från Hackås?
- Va?
- Ja, det är några från Hackås i Jämtland som är mina största kunder, och det handlar inte om några småsummor varje månad. Dom har järnkoll på vartenda symfonirocksläpp.
- Oh, fan.
Rolf och Stolt hade ryktet om sig ända nere i huvudstaden.

Tillbaka till tisdagarna och torsdagarna på Skivhörnan igen. Som sagt, butiksfolket hade inga som helst problem med att packa upp försändelserna som förmedlades via Heta Linjen. Det var mer ett problem med att hålla kunderna i schack, då det ibland blev lite råkurr över en och annan ny platta som bara levererats i ett enda ex, men som minst tio pers var intresserade av.
Jag hoppas att det är preskriberat att jag snodde Todd Rundgrens ”Utopia” framför näsan på Tony, som var mäkta förgrymmad över att plattan inte var med i den dagens sändning.
Plattorna som lyftes ur kartongerna var symfonirockers som Greenslade, Neutrons, Premiata Forneria Marconi (PFM), RDM, Caravan, Gryphon, Focus (med Jan Akkerman), Pell Mell, Nektar, Ange, Fruup, Camel, Canarios, Grobschnitt och till och med den italienske multiinstrumentalisten Angelo Branduardi var med på ett hörn.

Så här i efterhand, nu när Skivhörnan gått i graven, ter sig den världen där och då mycket abstrakt. Vi hade en sjujävla koll på skivutgivningen och stressade varandra till döds i jakten på att finna något nytt och var skoningslösa då vi lyckades finna sådana guldkorn.
Själv sålde jag bort många av symfonirockvinylen i mitten av 80-talet, men har lyckats finna måsteplattorna återigen som jag bara måste ha i samlingen, inte minst för att delge en ystert nyfiket sökande nittonårig son detta musikarv från förr.
Och sist men inte minst – det var på Skivhörnan som jag köpte mitt första kassettdäck som Lasse fått nys om och som han importerade på egen hand. Jag kommer aldrig att glömma den stunden då jag kopplade in den nya tekniken och fick hela jävla kvarterets polare att gå i spinn av avundsjuka.
/B-O